Valet till Europaparlamentet är bara drygt två månader bort. Det är ett val som traditionellt har varit väldigt lågprioriterat av både väljare och medier men som i år ser ut att få betydligt större uppmärksamhet än brukligt. Anledningen är att de gamla maktpartierna utmanas i land efter land, precis som i den nationella politiken. Då känner sig inte minst mainstreammedierna nödgade att rycka ut.

Begreppet ”ödesval” är uttjatat vid det här laget. Men det gamla vanliga gänget med DN, Aftonbladet och några till i spetsen gör ändå sitt bästa för att utmåla EU-valet som just detta. I en mening är varje val ett ödesval, ty det bestämmer inriktningen för framtiden. I EU har riktningen varit tydlig i flera decennier: federalism. EU-liberaler som Guy Verhofstadt har drivit på för ett enat EU med centraliserat beslutsfattande på bekostnad av de nationella parlamentens makt.

Vänstersidan har stretat emot, men i takt med att även socialdemokrater och socialister har insett hur mycket EU faktiskt kan bestämma över enskilda medlemsländer, har intresset ökat. Det svenska Vänsterpartiet har därför lagt sitt utträdeskrav åt sidan. Nu vill V stärka EU:s makt i klimathysterins namn. Toppkandidaten Malin Björk vill ge unionen beskattningsrätt.

Björk är långtifrån ensam om denna ståndpunkt, och det känns inte osannolikt att det är där vi kommer hamna inom kort. Motiven må variera (”bekämpa terrorism”, ”för klimatets skull”), men syftet är detsamma: att begränsa den nationella demokratin och flytta makt allt längre bort från folklig påverkan. Liberaler och socialister bildar nu en ohelig allians med målet att inskränka demokratin. Det är sorgligt att se.

Inte för att det inte har påpekats tidigare, men det kan ändå vara lämpligt att upprepa: jag är i grunden för ett europeiskt samarbete. Förmodligen hade jag, om jag varit myndig, röstat för EG. Men jag skulle inte rösta för ett svenskt medlemskap i dagens EU eftersom det är en toppstyrd och odemokratisk koloss som ligger bortom folklig påverkan. Valet till Europaparlamentet är inte betydelselöst för EU:s framtida inriktning – det är därför jag vill att du röstar EU-skeptiskt i valet i maj – men hur ministerrådet och kommissionen ser ut kan vanliga väljare inte påverka.

Den snurriga Brexitprocessen har fått många EU-vänner att hånle och utbrista ett förnöjt ”vad var det vi sa?”. De har emellertid, precis som alla som pekar på vilka kostnader som det brittiska utträdet kommer innebära, missat huvudpoängen. Brexit handlar i grunden om en sak: självbestämmande. Det finns inget pris på frihet. Demokratisk legitimitet, självständighet och transparens har inget bäst före-datum.

Jag begär dock inte att EU-eliten ska begripa. Att det europeiska rådets ordförande Donald Tusk anser att det finns en speciell plats i helvetet för alla som möjliggjorde Brexit säger en del om demokratisynen i EU.

I EU brukar det talas om subsidiaritetsprincipen, vilket i korthet betyder att beslut ska fattas så nära människor som det är möjligt i varje enskilt fall. På lägsta ändamålsenliga nivå. EU-vänner kan förstås alltid hävda att den mest ändamålsenliga nivån nästan alltid är europeisk, inte nationell. Det stämmer ibland, men åter igen missar de poängen. Fria stater kan faktiskt samarbeta för att nå gemensamma mål. Brottsbekämpning och miljöfrågor är sådant som vi inte behöver en överstatlig union för att nå enighet i.

Det sådana som Malin Björk och Jan Björklund vill ha är inte ett bra samarbete under lika villkor utan en överstatlig nivå som tvingar medlemsstater att följa en viss policy (se argumenten i debatten om en europeisk migrationspolitik som exempel). Detta är inte ett samarbete mellan likar, det är ett tvångsäktenskap.

Många rörelser genom historien har kämpat mot överheten med det enkla men ack så viktiga målet att nå självständighet. Det behöver inte vara problemfritt, och att bryta sig loss är heller inte alltid den bästa lösningen (vilket diskussioner om att bryta loss vissa län från Sverige illustrerar). Men nationalstaten i Europa är fortfarande det som håller ihop länder och folk. EU-visionen om en europeisk identitet är inte i närheten av att förverkligas. Inte ens en gemensam valuta var en särskilt god idé.

Vi lever i en globaliserad värld, men jag tror att den nationella nivån alltjämt är ett utmärkt forum för problemlösande och beslutsfattande och att den demokratiska legitimiteten för de flesta besluten finns där, inte på en europeisk nivå. Genom frivilligt samarbete med andra nationer, självfallet. Dessvärre tror jag inte längre att det är möjligt att få EU-eliterna att begripa detta och av den anledningen avfärdar jag också alla försök på att reformera EU inifrån. Det har gått för långt för det.

Därför bör du, om du väljer att delta, rösta på ett EU-skeptiskt alternativ i maj.