Omvärlden intresserar sig alltmer för Sverige. Inte längre så mycket för Volvo, Abba, Ikea och Spotify utan för sprickorna i fasaden. Kort sagt: de migrationsrelaterade problem som blir alltmer uppenbara runt om i landet. Samt vad dessa gör med det politiska landskapet.

CBS News har besökt Ronneby. I ett tämligen politiskt korrekt inslag skildrar de integrationskurser och intervjuar lokala företrädare. Syftet tycks vara att visa att människors oro är obefogad. Ingen tittare lär emellertid ha blivit klokare av detta tunna skrapande på ytan av en djup problematik vars ursprung kan spåras decennier tillbaka i tiden.

Sedan några år tillbaka är alla politiker självutsedda Sverigevänner. Ebba Busch Thor älskar Sverige. Stefan Löfven älskar Sverige. Även Gustav Fridolin säger att han älskar Sverige. Ändå har dessa partier drivit en politik som urholkar och bryter ned så mycket av det partiledarna säger sig älska. Tilliten. Lugnet. Tryggheten.

Fjolåret var ett rekordår för rån mot personer under 18 år (som inte sällan begås av andra omyndiga). 2019 ser ut att bli ännu värre. Det är barn som rånas när de säljer majblommor. Tioåringar som rånas på mobil, skor och jacka. Men också tonårspojkar som misshandlas och flickor som sextrakasseras. Otryggheten för unga har ökat betänkligt. Alla med egna barn har särskild anledning att vara oroliga för denna utveckling.

”It goes down and down and down…”

Vad har politikerna att säga förutom att det är ”oacceptabelt” och ”inte OK”? Inte mycket. Löfven och Fridolin har fullt upp med att bekämpa ”populismen”, Centerpartiet och Liberalerna kämpar för att genomföra det 73-punktsprogram som innehåller ordet ”polis” vid ett enda tillfälle, i avsnittet ”Trygghet, säkerhet och demokrati”. Detta avsnitt ägnas hälften så mycket utrymme som det om bostäder, trots att det inbegriper allt från försvarsmakten till polisen, och är en femtedel så långt som det om satsningarna på miljö och klimat.

Så ser den nuvarande regimens prioriteringar ut. Det enda de fyra partierna har kommit överens om är det eviga mantrat ”fler poliser”. Inte hur brottsutvecklingen ska vändas, inte hur tryggheten ska öka. Barn och ungdomar offras när politiken tittar åt ett annat håll.

Jag är ingen folkhemsnostalgiker. Tvärtom anser jag att Sverige i dag på de flesta sätt är ett bättre land än den gamla stelbenta enpartistat som fanns under 1950- och 60-talen. Men på ett antal områden har utvecklingen skenat iväg i fel riktning, och förklaringen stavas en kombination av migration utan assimilation, postmodernism och feminism samt en fredsskadad mentalitet som resulterat i galna felprioriteringar.

Det finns en stor paradox i svenskars påstådda kärlek till sitt land och oviljan att faktiskt stå upp för landets särart. Att hedra det svenska, det som alla känner igen och kan känna trygghet i. Allt ska uppenbarligen ersättas av något nytt, och förändringen beskrivs som något gott i sig. Detta resulterar i en historielös befolkning som därigenom ej heller kan begripa sin egen samtid.

Sålunda saknas ofta rimliga förklaringar till den pågående brottsutvecklingen. I onsdagens Aktuellt i SVT hävdade en polis att ungdomsrån bland annat kan förklaras med ”trångboddhet”. Inte ett ord om behovet av gränssättning och tydliga konsekvenser från samhällets sida.

En sak vet vi: ett land som inte respekteras av sin egen ledning kommer i förlängningen inte heller att respekteras av sin befolkning. Vilken framtid ett sådant land har kan var och en spekulera i.

Ständigt aktuell samtidsskildring.