Varför finns Moderaterna? Det är en fråga som ingen tycks kunna besvara, allra minst Moderaterna själva. Onekligen är detta problem för ett parti som gör anspråk på att vara landets ledande politiska kraft i opposition.

Sveriges Radios slutdebatt med partiernas toppkandidater i EU-valet var en bedrövlig smörja. Men den förde åtminstone en god sak med sig i att den blottlade tydligare än på länge sprickan mellan M och KD å ena sidan och C och L å den andra.

Retoriken från de små liberala partierna visar att de i grunden är vänsterpartier. Fredrick Federley lät som en sosse och verkar ha funnit en lättnad i att äntligen få göra det. Sara Skyttedal och Tomas Tobé lyckades samtidigt kalla C och L för ”så kallade borgerliga partier” och påminna om att det inte går att rösta på dessa om man vill ha borgerlig politik. Ens i EU.

Dessa små gliringar är dock krusningar på ytan jämfört med den smutskastning och hårda retorik som Centerpartiet och Liberalerna använder i sin beskrivning av Kristdemokraterna och i viss mån Moderaterna numera. Debatterna mellan Skyttedal och Federley nyligen bekräftade att deras båda partier har valt väg framåt. Nu måste Ulf Kristerssons parti göra samma sak.

Tyvärr ser det inte ut som att moderatledaren är redo att göra det som krävs. Han säger sig förstå att det politiska landskapet har förändrats, men är samtidigt inte redo att dra några slutsatser av det. Medan KD har funnit sig tillrätta i detta nya landskap och verkar trivas i det, famlar M vidare och faller som en sten i både förtroende och väljarstöd. Partiet känns som Nokia efter lanseringen av Iphone: ur takt med tiden och fullständigt rådvillt.

Ett tecken på hur meningslöst Moderaterna har gjort sig är partiledarens avståndstagande från Stockholmsmoderaternas ja till att avskaffa public service. Kristersson säger att han gillar public service. Det är ”otroligt viktigt”. Så talar en politiker som beredvilligt låter sig förnedras. Ty vilka tjänster har någonsin public service gjort den moderata saken?

Att tokvänstern fräser ur sig allt från ”Trump” till ”antidemokratiskt” när de angriper Stockholmsmoderaternas beslut är en sak, men att partiledaren visar avståndstagande är skandalöst. Och svagt. Vi får utgå från att moderatledaren vill ha feminism, identitetspolitik, klimathysteri och konstant vinklad nyhetsförmedling i vänsterns favör. Att detta är ”otroligt viktigt”. Kristersson verkar alltså köpa det bisarra argumentet som framförts av både liberalpartister och socialister – att tvångsfinansierad public service är en grundläggande del av demokratin.

Kristerssons partikamrater gör dessutom vänstern och socialliberalerna sällskap i att rikta billig kritik mot KD för Lars Adaktussons sätt att rösta i Europaparlamentet. Det är lågt, det går vänsterns ärenden och det är framför allt så oerhört onödigt.

Ett annat exempel på Kristerssons oförmåga att navigera i denna nya tid är angreppet på Staffantorpsmoderaternas samarbete med Sverigedemokraterna. I stället för att på allvar begripa att kontinentalplattorna i svensk politik har förskjutits, fortsätter M-ledaren att framhärda att det är med de gamla allianskollegorna som M ska styra. Överallt (förutom där de gör upp med Vänsterpartiet, förstås).

Ett parti som gör anspråk på att leda oppositionen måste vara stentufft mot den sittande regeringen och dess hantlangare och samtidigt erbjuda ett trovärdigt alternativ som, om det blev verklighet, skulle innebära en förändring på riktigt. Ulf Kristersson leder i dag ett parti som tycks mer nervöst över vad DN:s ledarsida ska tycka om det senaste utspelet än intresserat av vad Sverige behöver.

Moderaterna är i dag ett parti utan kompass och karta – det saknar till och med en viljeriktning. Partiet vill ingenstans längre. Det medger visserligen vissa snedsteg under Reinfeldts år, inte minst vad gäller försvar, migration och kriminalpolitik, men utan att anpassa sig till den nya politiska verkligheten kommer den moderata politiken på dessa områden ändå aldrig att kunna förverkligas. På något sätt går det att tro att Ulf Kristersson trivs rätt bra med att slippa ta ansvar.

Om det saknas en vilja att förändra riktningen i svensk politik på riktigt, om partiet inte vill något annat än att förvalta en i grunden socialdemokratisk samhällsmodell och politik, varför behövs då Moderaterna? Någon, allra helst M själva, behöver svara på den frågan. En god ton räcker helt enkelt inte.