Mainstreammedierna har fått ett underbart smaskigt köttben att tugga på så här dagarna före Europaparlamentsvalet. Sverigedemokraternas toppnamn Peter Lundgren har erkänt att han tagit en kvinna på brösten vid ett tillfälle under en ”blöt fest” för över ett år sedan. Han har bett om ursäkt, kvinnan har acceptera ursäkten och de umgås i dag tillsammans med sina respektive.

Där kunde den historien ha slutat. Men inte i dagens hysteriska metooklimat. Alla vill kommentera och ta avstånd. Ministrar. Partiledare. Krönikörer. Alla tävlar om att använda de starkaste orden. Har de blivit fullständigt galna?

Om vi alla tänker tillbaka på alla fester vi varit på genom åren, inte minst blöta sådana, kan sannolikt de flesta av oss minnas (eller ha vänner som minns) när vi gjort framstötar mot det motsatta könet och fått nobben. Det är helt naturligt och det gäller både kvinnor och män.

Det viktiga i en sådan situation är att förstå när man tagit ett steg som inte accepteras av den andra parten. Att i denna situation genast backa, vilket Lundgren uppenbarligen gjorde. Han bad sedermera om ursäkt, vilket också styrker att han begrep att han gått för långt och ville framföra detta till kvinnan i fråga. Nu har de två dessutom framträtt i en gemensam film där de bekräftar händelseförloppet.

Medierna kommer inte att köpa detta eftersom historien om en sverigedemokratisk toppolitiker som tafsar på en kvinna varefter en annan person – som uppges ha larmat om händelsen till partiet – straffas, är alldeles för mumsig. Kristina Winberg, parlamentariker sedan 2014, anklagas för bland annat illojalitet och har både strukits från listan och tvingats lämna partiet.

Ett hårt straff, kan tyckas. Men SD-ledningen misstänker tydligen att hon läckt en video på incidenten, kanske för att skada sin partikamrat, kanske för att skada partiet. I vilket fall betraktas det som illojalt. Dessutom uppges hon inte ha velat delta i SD:s EU-valskampanj.

Mediernas vinkel är redan klar: Winberg petas som straff för att hon avslöjat ett sexövergrepp. Hennes egna motiv till att skada partiet är rimligen något som en vaken journalist skulle resonera kring – hon placerades först på en fjärdeplats på partiets lista – men när medierna ser chansen att halshugga en kändis offentligt tar de den, oaktat vad som är sant och inte. Jag trodde att de lärt sig något av alla tokiga publiceringar under den värsta metoo-hysterin. Uppenbarligen inte.

Därtill kan konstateras att mediernas omtanke om sverigedemokratiska kvinnor är rörande. Personer som dagligen utmålas som rasister och fascister är plötsligt skyddsvärda när partikamrater sägs ha betett sig illa mot dem (minns hela Hanna Wigh-historien). Det handlar förstås om att försöka skada partiet, i detta fall i en pågående valrörelse (minns avslöjandet om Jimmie Åkessons spelande kort före slutdebatten 2014).

Att SD-ledningen försöker krishantera och minimera skadan är inte så konstigt. Så måste alla partier agera. Ibland betyder det att en person som anklagas för något får gå, detta såg vi inte minst under metoo-hysterin (dit hör bland andra socialdemokraten Roger Mogert). Ibland handlar det om att lägga skulden någon annanstans eller att försöka spela ned det inträffade. I partipolitiken går partiets väl alltid före enskilda individer. Alltid.

I fallet med Peter Lundgren är det som i de flesta fall: endast de inblandade vet exakt vad som hände. Jag vet inte mer än någon annan utomstående. Men en enskild incident är inte samma sak som ett systematiskt beteende under lång tid, och när en ursäkt framförts och tagits emot borde saken vara utagerad.

Feministerna ser emellertid politik i detta, som i så mycket annat. Kvinnans kropp är politik. Därför borde kvinnan ha polisanmält och Lundgren kölhalats offentligt under feministiska talkörer. Helst borde nog också en ny myndighet inrättas.

Läs även:
Johan Hakelius