Den 23 juni 2016 gick det brittiska folket till val för att säga ja eller nej till att stanna kvar i EU. Det blev ett jämnt val och utgången överraskade många. Även mig.

Britterna fattade det modiga beslutet att gå ur och bli herrar i eget hus. Resultatet retade gallfeber på och skakade etablissemanget. Såväl i Storbritannien som i resten av EU.

Brexit har klumpats ihop med Trump och ”högerpopulism”, vilket är både okunnigt och oförskämt. Brexitsupporters har utmålats som rasister och lantisar som inte begriper ekonomiska realiteter. Sällan har det politiska, mediala och kulturella etablissemanget visat en tydligare von-oben-attityd.

Tre år har passerat och Storbritannien har ännu inte lämnat. Theresa May har däremot avgått, som en moloken och slagen ledare. Nu är siktet inställt på utträde den 31 oktober. Den ende som kanske kan reda upp denna röra och tvinga fram en hård Brexit är förmodligen Boris Johnson.

Det Remain-sidan och andra EU-vänner nu försöker göra är att ogiltigförklara valresultatet, om inte rent formellt så moraliskt, för att helt sonika stoppa utträdet. Eller rösta en andra gång. Fuck democracy, liksom.

Som ett argument för en andra omröstning har påståtts att Leavekampanjen ljög och bedrog. Visst utställdes ormliga löften. Men vet ni, så brukar det faktiskt se ut i valrörelser. Även i svenska. Det gör inte valresultatet ogiltigt.

Det är visserligen sant att många underskattade komplexiteten i att lämna EU, och att det avtal som Theresa May lyckades förhandla fram var uselt hjälpte knappast. Parlamentet sade nej till alla alternativ som lades fram.

Den illa hanterade Brexitprocessen av Tories och Labour har gett EU-kritiker skrämselhicka. I Sverige ledsnade Sverigedemokraterna på att ständigt försvara ett svenskt EU-utträde och gav upp utträdeskravet lagom till Europaparlamentsvalet. Riksdagen består nu av åtta partier som vill att Sverige stannar i EU och noll partier som kräver utträde.

Detta är olyckligt, ty det behövs en levande EU-skeptisk rörelse som kan visa på medlemskapets orimligheter och peka på ett alternativ. I synnerhet nu när minsta EU-kritik stämplas som populism och extremism av gammelpartier och mainstreammedier.

Etablissemangets svar på det brittiska EU-valet för tre år sedan visar på ett välutvecklat folkförakt. I bräschen för detta förakt i Sverige går blaskor som DN och Aftonbladet, vars syfte är att brunsmeta alla som inte står i givakt för allt EU tar sig till, samt partier som Liberalerna och Socialdemokraterna som tycks ha samma drifter.

Om vi lärde oss något den 23 juni 2016 var det att det går att säga ifrån och slå etablissemanget på käften via valurnan. Även om det ofta inte känns så.

Britterna tog chansen. Nu kan vi bara hoppas att deras beslut inte ignoreras.