Ungefär 6 av 10 väljare misstror politikernas förmåga att få slut på skjutvapenvåldet, enligt en undersökning från Ipsos. Endast en av sju är förhoppningsfulla om att det ska gå. De största optimisterna hittar vi hos Centerpartiets och Miljöpartiets väljare, som också är mest positiva till samhällsutvecklingen i stort.

Resultaten kan adderas till dem från Demoskops mätning nyligen där 6 av 10 ansåg att samhällsutvecklingen går åt fel håll samt Novus där bara 4 av 10 känner sig ganska eller mycket trygg med landets politiska ledning (mer om detta i denna bloggpost).

Samtidigt är förtroendet för landets statsminister fortsatt lågt och Sverigedemokraterna seglar upp jämsides med Socialdemokraterna i flera mätningar gjorda av de mera betrodda opinionsinstituten som inte ens statsmedia kan ignorera. Allt detta hänger ihop. Etablissemanget håller på att tappa greppet om utvecklingen, och det skrämmer livet ur dess företrädare.

Misstron runt om i landet är både synbar och mätbar. Frågan är om svenska folket har haft ett så här lågt förtroendet för landets ledning i modern tid.

Även om en blaska som DN på något officiellt sett är ”liberal” och således inte socialdemokratisk (den faller dock på knä inför januariavtalets välsignelser), skräms också Peter Wolodarskis tidning av utvecklingen. Det var ändå lite tryggare när Socialdemokraterna regerade tryggt på 40 procent och hela den politiska debatten handlade om skatter. Då kände sig DN, Aftonbladet, statsmedia och de andra dinosaurierna hemtama. De visste hur de skulle tolka omgivningen, alla hade sina givna positioner.

I dag är situationen mycket mer komplicerad. En relativt ny utmanare, SD, har på kort tid blivit det dominerande oppositionspartiet i svensk politik. Moderaterna har tappat bollen och springer nu omkring och minns inte ens hur bollen såg ut.

Finns det då skäl till den utbredda misstron? Det vill jag mena. Läsaren av denna blogg är bekant med orsakerna, och vi skulle kunna räkna upp dem igen. Men gemensamt för många problemområden är politikens oförmåga till prioriteringar och konsekvensanalyser av egna politiska förslag. Att Riksrevisionen kritiserat såväl den sittande som tidigare regeringar för att den förda migrationspolitiken helt saknat konsekvensanalys är talande. Men det går igen på område efter område.

I ett land där lagförslag måste utredas och skickas på remissrundor är det anmärkningsvärt hur många hafsverk som klubbats i riksdagen. Många av dem går människor obemärkt förbi eller ges maximalt några veckors uppmärksamhet i media. När tornet av dålig lagstiftning växer och börja påverka fundamentala delar av rätts- och välfärdsstaten, undrar dock folk vad som händer.

Att misstro den sittande regeringens förmåga att komma tillrätta med gängkriminalitet, våldtäkter och rån får sägas vara ett tecken på välbehövlig nykterhet. Landets lagstiftande församling, än mindre regeringen, kan ju inte ens få stopp på alla bilbränder. Eller det utbredda tiggeriet. Eller de östeuropeiska stöldturnéerna.

För några veckor sedan brann det bilar bara meter från vårt hus igen. Nu i helgen brann det på en annan plats i kommunen. Och inte bara här. I Märsta brändes i natt 20 bilar och en frisörsalong utsattes för ett sprängattentat.

Folk får nya vanor till följd av brottsligheten. En sådan är att jag på väg till jobbet numera alltid går runt parkeringen för att se om det brunnit under natten. Vi medborgare får annars goda råd av statens våldsmonopol eller andra myndigheter. Några av dem vi lärt oss hittills:

Till alla kvinnor: Gå inte ut ensam om kvällen. Ta med dig en väninna. Då kanske du slipper bli våldtagen.

Till alla ungdomar: Bär inte dyra märkeskläder, smycken eller senaste mobilen. Då kanske du slipper bli rånad.

Till alla bilister: Parkera inte undanskymt eller nära hus. Då slipper du förhoppningsvis få din bil uppeldad (och närliggande hus behöver inte bli antända om någon faktiskt eldar upp din bil).

Vi ombeds med andra ord att anpassa oss. Och visst, jag gör det själv genom att aldrig någonsin lämna bilen ute på parkeringen, exempelvis. Kvinnor har sedan länge inkorporerat vissa strategier för att minska risken för att bli utsatt för sexuellt våld när de är ute kvällstid. Jag skulle gissa att många föräldrar pratar mycket med sina tonårsbarn just nu om hur de ska undvika att bli rånade.

Vi anpassar oss, medvetet eller omedvetet, efter samhällsutvecklingen. Hur fel det än känns fungerar de flesta av oss så. Vi försöker riskminimera i vår vardag. Det som händer nu är att även medelklassen drabbas. Politikerna var tämligen ointresserade så länge det mest small i de så kallade utanförskapsområdena. De röstar ändå på Socialdemokraterna. När våldet kommer närmare barnfamiljer i medelklassen, en grupp med betydligt högre stämma i debatten, är det fara och färde. Och ändå misslyckas Sveriges folkvalda med att agera.

Mitt i allt denna misstro har statstelevisionen startat projektet ”Sverige möts”, som syftar till att föra samman människor med olika värderingar till ett fysiskt möte. Detta är enligt programchefen Jan Helin ”ett sätt att utveckla journalistiken” i en polariserad tid. Det är oklart om SVT kommer sluta ta avstånd från vissa riksdagspartier för att bidra till minskad polarisering.

Dessutom gör statstelevisionen reklam för sig själv. Bara SVT, SR och UR kan stå pall mot utländska påverkanskampanjer, ryktesspridning, fake news och osakligheter, får vi som tvingas betala kalaset veta. ”Om ingenting ifrågasätts kan vadsomhelst bli en sanning”, hävdas det i filmen. Onekligen ett magstarkt påpekande från en statskanal som gett oss hits som ”Kompetensregnet”, ”De apatiska flyktingbarnen” och den återkommande ”Integrationspolitiken – en solskenshistoria i hundra delar” (ofta filmad i en sysselsättningsverksamhet i en förort).

Förtroendesiffrorna för public service är alltjämt höga. Men i takt med att det politiska landskapet fortsätter att polariseras som en följd av en samhällsutveckling som stora delar av det politiska, mediala och kulturella etablissemanget inte ens vill erkänna, är det inte en alltför vild gissning att de kommer att falla över tid. Först då kanske det blir panik på riktigt.

Av: Steget efter.