Förnedringsrånen och det besinningslösa våldet som drabbar våra barn och unga är frågan på allas läppar. De berör, upprör och får oss att känna ilska. Att alla talar om dem beror på att alla tycks känna till någon som drabbats.

Vi ser nu en lavinartad ökning av dessa brutala brott som riskerar att sätta djupa spår i en hel generation. Unga i tonåren berövas inte bara sina ägodelar, vilket är illa nog. De upplever dödsångest när gärningspersonerna säger att de har vapen och hotar att döda rånoffret. De och deras anhöriga utsätts för hot och trakasserier efteråt. Rättsstaten erbjuder ingen upprättelse.

Det mest uppmärksammade fallet är ”fallet Liam”, en pojke som rånades, misshandlades, tvingades klä av sig naken och blev kissad på under hånskratt. Gärningspersonerna har nu dömts till ungdomsvård (domen finns här, det killen utsattes för är betydligt värre än vad som framkommit i media) för grova brott mot flera ungdomar.

Tingsrätten ansåg att straffvärdet var fyra års fängelse, men eftersom de dömda var 16 år blir det inte mycket av straff i slutändan. Så här skriver rätten:

Straffmätningsvärdet efter ungdomsreduktionen uppgår därför till nästan fängelse i ett år. Socialtjänsten har bedömt att NN har ett särskilt vårdbehov samt att han är olämplig för ungdomstjänst. Socialtjänsten har föreslagit att han döms till ungdomsvård i enlighet med ett föreslaget ungdomskontrakt. Förslaget innebär att NN ska placeras på HVB-hem och få en särskild kvalificerad kontaktperson. Inom ramen för denna insats kommer även olika påverkansprogram och familjesamtal användas. Placeringen och insatsen förväntas pågå i sex månader. NN har samtyckt till detta.

Sex månader. Särskilt kvalificerad kontaktperson. Den dömde samtycker. Så här ser det alltså ut när den svenska rättvisan omsätts i praktik. Notera att detta är påföljden för tre rån, två fall av övergrepp i rättssak och ett fall av olaga frihetsberövande.

”Liam”, då? Medan gärningsmannen slår dank i sex månader med sin särskilt kvalificerade kontaktperson beskriver brottsoffret att han har svårt att klara skolan, svårt att sova, lider av ångest, känner oro för sin familj och över att inte kunna ta studenten. Risken är stor för att han kommer vara märkt av den här händelsen under många år framöver.

Regeringen upprepar ofta att den är hård mot brotten och brottens orsaker. Sanningen är att den är ingetdera. De utlovade hårda tagen mot brotten består bland annat av förslaget att inrätta en påföljd som kallas ungdomsövervakning. Den dömde förbjuds då att lämna bostaden under helgkvällar och helgnätter och/eller att vistas på särskilda platser under vissa tider.

Detta låter inte helt tokigt för den som begått ett mindre allvarligt brott. Regeringen anser emellertid att ungdomsövervakning ska användas på den som dömts för allvarligare våldsbrott och rån samt grova vapenbrott, enligt justitieminister Morgan Johansson.

Förhärdade unga kriminella som begår grov misshandel och bär vapen ska alltså få utegångsförbud som om de stulit en chokladkaka i en butik. Det måste sägas vara synnerligen anmärkningsvärt, tillika väldigt talande, att detta är det bästa regeringen förmår i ett läge när snart sagt en hel generation av unga knappt vågar gå ut i mörkret.

I lagförslaget läggs, som Karl Sigfrid konstaterat i en kolumn, stor vikt vid vad som är bäst för gärningsmannen utifrån ett barnrättsperspektiv. Vem bryr sig om brottsoffret som också råkar vara barn?

Ingen kan tveka om var regeringens sympatier finns. De finns inte hos den unge pojke som misshandlas, rånas och förnedras. De finns inte hos den unga tjej som brutalt sparkas och stampas på av ett antal adidasgeneraler (varning för starka bilder, men folk behöver faktiskt få veta vad det är som händer).

Nej, sympatierna finns hos de unga som begår brotten. Det är dessa som rättssystemet värnar. Det är dessa som barnrättsperspektivet gäller. Det är dessa som ska få upprättelse för upplevda oförätter från majoritetssamhället.

Jag ser på flera håll hur slutsatsen dras att den svenska medelklassen nu snart ska resa sig och i princip ta lagen i egna händer för att försvara sina barn och ungdomar. Några tendenser till detta har jag dock svårt att observera.

Vad vi ser är en anpassning till rådande läge – när kriminella gäng härjar på gatorna kringskärs friheten för alla andra. Föräldrar skjutsar och hämtar sina barn. Såväl tjejer som killar anpassar såväl sin klädsel som sin väg till och från olika aktiviteter för att minska risken för överfall. Men att unga och deras föräldrar skulle börja beväpna sig eller gå samman i medborgargarden ser jag ingen tendens till över huvud taget.

Vilka det är som begår brotten vet vi tämligen väl. Brottsoffren vet vi mindre om. Vissa hävdar att det främst rör sig om svenska offer, och att invandrargängen fullt medvetet ger sig på svenska barn med lågt våldskapital. Det skulle finnas en logik i detta, just utifrån min observation ovan och att svenska familjer är lättare att trakassera än familjer som tillhör en klan.

Andra, som polisen och miljöpartisten Martin Marmgren, förnekar detta och menar att alla etniciteter drabbas lika hårt. Saken borde inte vara omöjlig att undersöka. Men innan vi vet mer kan vi inte göra så mycket annat än att konstatera att en hel ungdomsgeneration just nu påverkas av det eskalerande och alltmer brutala våldet. Och att politiken tycks helt oförmögen att förbättra situationen.

Läs även:
Jörgen Huitfeldt

Sedan 2014 har ungdomsrånen ökat med 125 procent. Ökningen är nästan lika stor även sedan 2016.