”Vi såg det inte komma”. Statsminister Stefan Löfvens ord om den växande gängkriminaliteten har blivit en sorts varudeklaration på regeringen och dess oförmåga att hantera de samhällsproblem den bidragit till att förvärra under de senaste åren.

Det är mycket som regeringen inte har sett komma. Den skryter ofta och gärna om hur den lade om migrationspolitiken i november 2015. Vi måste dock minnas vad som faktiskt hände. Så sent som den 5 november gick justitieminister Morgan Johansson ut i media och sade att Sverige nu inte kunde garantera boendeplatser åt alla som sökte asyl. Detta var under den tid då det kom 10 000 asylsökande i veckan till Sverige och dessa bussades runt i landet med oklar slutdestination.

Först en och en halv vecka senare höll Stefan Löfven den famösa presskonferensen tillsammans med en gråtande Åsa Romson och deklarerade att Sverige nu skulle lägga sig på ”EU:s miniminivå” i mottagandet, något som för övrigt inte visade sig stämma eftersom Sverige har fortsatt att vara ett av de EU-länder som tar emot flest asylsökande per capita.

En ansvarstagande regering hade inte väntat tills det rådde fullkomligt kaos i mottagandet innan den agerade. Redan kort efter att regeringen Löfven tillträtt efter valet 2014 fanns nämligen information om att det kommande året skulle bli exceptionellt.

I Migrationsverkets prognos för 2015, som kom i oktober 2014, fanns att läsa att myndigheten tog höjd för över 100 000 asylsökande. Då talades det i debatten mest om kostnader, inte praktiska förutsättningar för att ta emot och integrera så många människor. ”Integrationspotential” var än så länge ett främmande ord i den offentliga debatten. Magdalena Andersson konstaterade torrt att detta var sådant ”som hanterades varje vecka i finansdepartementet”.

Regeringen tog således inga som helst initiativ till att skärpa migrationspolitiken där och då, detta trots att 2014 var ett av de år då Sverige tog emot flest asylsökande någonsin och att Migrationsverkets egna boenden var fulla sedan länge.

Löfven-regeringen vill gärna skriva om historien, men det är bara dumt att ljuga om sådant som går att kontrollera. Samma sak kan sägas om satsningen på polisen. I en debatt med Sverigedemokraternas Mattias Karlsson i Almedalen 2019 hävdade Morgan Johansson att Socialdemokraterna redan 2014 gick till val på fler poliser. Den som läser partiets valmanifest hittar inte en stavelse om fler poliser. De såg inte problemen komma.

Regeringens oförmåga att agera i tid på stora problem känns igen även på andra områden. Inte ens när ungdomsrånen ökar med över 30 procent på ett enda år och så små barn som åttaåringar utsätts för vad som måste vara en riktig skräckupplevelse för att så litet barn, agerar regeringen med krafttag. Den lista på 34 punkter som kom ur de havererade gängsamtalen med oppositionen är så otillräcklig att jag nästan skäms å regeringens vägnar.

Sverige sitter nu i en rävsax med ett januariavtal som i realiteten är en sorts önskelista bestående av fyra partiers hjärtefrågor och inte tar gängkriminalitet och välfärdskris på allvar. Det är inte ett dugg konstigt att endast 11 procent av väljarna har förtroende för den politik som nu förs. Vi har en regering som reagerar i stället för att agera i tid och som har gjort ”för lite, för sent” till en sorts devis för sitt arbete.

Trots allt detta saknar den sittande regeringen all form av självkritik. Den verkar betrakta gängkriminaliteten som ett tillfälligt oväder som råkat passera över Sverige när den i själva verket är konsekvensen av ett gigantiskt politiskt misslyckande i allt från skolpolitik till migrations- och rättspolitik under flera decennier. Det är sant att det inte enbart är socialdemokratin som ska beskyllas för denna utveckling, men eftersom S styrt Sverige under större delen av förra århundradet bär de faktiskt huvudansvaret.

Det är ynkligt att i detta läge se hur regeringen skyller dagens situation på andra samtidigt som den famlar i mörkret om vad den ska göra för att vända utvecklingen.

Ska vi behöva ha det så här i tre år till? En regering som saknar verklighetskontakt. Hånleende ministrar som vägrar medge ett enda misstag. Och en befolkning som lider av konsekvenserna.

Socialdemokraterna ”varnar” för att de kan ge upp regeringsmakten som en följd av oppositionens gemensamma ansträngningar att förändra delar av budgeten. Att en regering behöver stöd av en majoritet av riksdagen har blivit en petitess som inte behöver beaktas. Mentalt befinner sig JÖK-partierna fortfarande i en decemberöverenskommelse där de räknar med att oppositionen bara ska sitta på händerna och låta allt passera.

Detta var själva tanken med JÖK. Men när oppositionen samlar sig, blir det uppenbart att JÖK-partierna saknar en riksdagsmajoritet.

Moderaterna har börjat kalla Stefan Löfven för den sämsta statsministern i modern tid. Det är verkligen ingen överdrift, och det har inget med hans bakgrund som svetsare att göra. Snarare hans ständiga oförmåga att leverera på alla fluffiga löften och se allvarliga problem innan de träffat honom i ansiktet. Löfven har egentligen inte ens vunnit val utan manövrerat sig till makten genom att lyckas splittra oppositionen.

Den nya januariöverenskommelsen saknar politisk legitimitet. Den är en uppgörelse mellan partier som gick till val på att bekämpa varandra. Därför borde den prövas i ett val. Helst redan i år. Sverige kan inte vänta längre.