Ibland nås vi av avslöjanden av sådant vi redan kände till. Egentligen. Som när Rättsmedicinalverket kunde konstatera att de flesta ensamkommande som ålderstestades var över 18 år. Eller när vi ser rättsfall om personer som under organiserade former tvingats resa till Sverige för att tigga. Eller att barn i två decennier tvingats simulera ett apatiskt tillstånd för att öka chanserna för familjen att få asyl.

Dessa tre exempel är alla obekväma sanningar som det funnits ett tabu kring. Den som påstått att ensamkommande ljuger om sin ålder har fått sina fiskar varma och, självfallet, blivit kallad både högerextrem och rasist. Den som sagt att vi inte ska ge pengar till tiggare eftersom de kan hamna i kriminellas händer har anklagats för att sakna ett hjärta.

Det som Hanif Bali kallat barnlavjandet av de ensamkommande må vara ett gigantiskt bedrägeri mot svenska skattebetalare. Historien om de apatiska flyktingbarnen, ett fenomen som frånsett något enstaka fall verkar helt unikt för Sverige, handlar emellertid om något mer än bara pengar.

Här har barn utsatts för en form av misshandel och tortyr i år efter år medan sjukvården försökt hjälpa men i realiteten blivit aktörer i ett slags skådespel. När en läkare i efterhand berättar att sjukvården arbetade med ”permanenta uppehållstillstånd som behandlingsmetod” säger det en del om hur absurd situationen var. Mycket riktigt tillfrisknade också barn som separerades från sina föräldrar.

Jag kan förstå att någon ljuger om sin ålder för att få uppehållstillstånd i ett land som ger helt andra möjligheter än hemlandet. Jag försvarar det inte och anser att fall där personer fått uppehållstillstånd som minderåriga när de i själva verket var vuxna bör omprövas. Men jag förstår varför myndiga påstår att de är 17.

Att tortera sina barn för att få stanna i Sverige är emellertid en annan nivå av förslagenhet och kriminalitet som det över huvud taget inte går att visa någon förståelse för. Föräldrar som beter sig på detta sätt, även om målet är detsamma som för de ensamkommande vuxna, ska straffas.

Sverige slår sig ständigt för bröstet för sin syn på mänskliga rättigheter. Vi har ”världens första feministiska regering”. Vi ger mer bistånd än andra länder, vi ser upp till FN som den goda kraften i världen och vi säger oss ha räddat livet på hundratusentals människor under flyktingkrisen 2014-15.

Detta är dock i mångt och mycket en hägring. I realiteten är bilden av vårt lands godhet inte fullt lika svartvit. Sverige är nämligen även ett land där barn har torterats av sina föräldrar i åratal och vi först något decennium senare kan prata om det utan risk för sociala och yrkesmässiga repressalier. Vi är även ett land där vuxna män som ljugit som sin ålder placerats på boenden för barn, med katastrofala följder. Däribland en våldtäkt på en minderårig pojke.

Sverige är landet där vi genom vår upplevda godhet låter ett organiserat tiggeri där människor under slavliknande former tvingas sitta på gator och torg för att tigga ihop pengar åt sina herrar fortgå i år efter år. Och detta enbart utifrån den infantila devisen att det inte går att förbjuda fattigdom.

Försäkringskassans generaldirektör förklarade i Ekots lördagsintervju i fjol att myndigheten utgår från att de uppgifter den sökande lämnar är korrekta. Ärlighet är alltså en grundförutsättning, därtill görs stickprover. Detta behöver inte vara ett större problem när folk ansöker om ersättning för vård av barn, men det blir ett gigantiskt bekymmer när inte bara en enskild myndighet utan i realiteten hela det svenska systemet fungerar så här. Det är som gjort för att utnyttjas.

Vem ska vi skylla allt detta på? Politiker och medier ska förstås ha sin beskärda del av kritiken. Politikerna för att de skapat ett system som gett incitament till personer att fejka sjukdom och apatiska tillstånd, ljuga om sin ålder enbart för att få stanna samt komma till Sverige enbart för att tigga.

Medierna ska ha kritik för att de, med vissa undantag, inte har granskat dessa fall mer. I fallet med de apatiska barnen har vi dessutom Svenska Barnläkarföreningen med ett antal extremister som envist drivit frågan, alla misstankar om simulering till trots. I fallet med de ensamkommande finns även organisationer som Rädda Barnen på de skyldigas bänk, trots att de som namnet antyder ska arbeta för barn. Inte mot dem.

Hela situationen påminner inte så lite om den sektmentalitet som präglade Quick-fallet. Det är sannolikt ingen slump att just Quick-ärendet och situationen med de apatiska flyktingbarnen är två händelser som inträffat just här. Trots vår kulturs uppmaning till självständighet och individualism finns här en obehaglig tendens att kollektivt springa åt samma håll och ignorera alla varningslampor och rödljus längs vägen.

Vår extrema konsensuskultur där avvikande röster misstänkliggörs och straffas ut sorteras nu under ett paraply som kallas Värdegrunden. Värdegrunden utgör det humanistiska och stolta Sveriges Potemkinkuliss. Vill vi ens veta vad som finns där bakom?

Tidigare bloggat:
Sveriges sämst bevarade hemlighet