I gårdagens Studio Ett diskuterades den svenska beredskapen vid omfattande skogsbränder. Redan 2014 framgick att Sverige har problem att hantera stora och omfattande bränder, och en statlig utredning tillsattes. Under de stora bränderna 2018 hamnade den bristande beredskapen definitivt i strålkastarljuset när polska brandmän nästan paradera genom svenska städer på väg till undsättning.

Med i studion var Aud Sjökvist, regeringens utredare av skogsbranden 2014, och Jakob Wernerman, chef för nationella insatser och civilskydd på MSB. Aud Sjökvist var redan 2019 ”heligt förbannad” över att så lite hänt efter bränderna 2014. Hon var lika kritisk i SR-studion denna gång.

Sjökvist ansåg att Sverige aldrig hade klarat branden 2018 om vi inte fått hjälp från andra EU-länder och såg detta som ett bevis för vår bristande beredskap och kapacitet. Wernerman höll inte med. Tvärtom, hävdade han, är det en styrka att vi kan samarbeta med andra! Någon distinktion mellan att samarbeta och vara helt beroende av andra i kris gjordes inte.

MSB:s hållning är något besynnerlig, i synnerhet när det gäller skogsbränderna där den svenska beredskapen unisont har kritiserats. Ett litet land som Sverige kan inte ha full beredskap för alla tänkbara kriser, det begriper alla. Men som Expressens politikkommentator Viktor Barth-Kron har konstaterat finns det olika profil på landets expertmyndigheter. Det är de sakkunniga, genomförarna och slutligen pratarna.

MSB hör till de sistnämnda, vilket framgått på det otal pressträffar där företrädare för myndigheten deltagit. Det är högst oklart vad myndigheten egentligen gör i rådande krisläge annat än att hålla möten, föra dialog och kommunicera. Det är som ett dåligt manus författat Dan Eliasson själv, och vi kan utgå från att han säkert stormtrivs som generaldirektör för myndigheten.

Lite om EU:s självbild. 

MSB anser alltså att det är en styrka att kunna begära hjälp från andra länder när Sverige drabbas av en kris. Denna uppfattning är knappast unik. Vi kan lita på att EU-vännerna kommer använda den pågående coronakrisen som murbräcka för att överflytta än mer makt till EU och för att rulla ut överstatligheten lite till. Att få sätta gaffeln i den nationella demokratin är något många väntat på.

Detta har varit målet hela tiden, och allt från klimatfrågan till gränsöverskridande brottslighet eller en pandemi kan användas i detta syfte. Tyvärr kommer många av rösterna komma från liberalt och konservativt håll. Vurmen för EU är ärligt talat svår att förstå.

Någon skulle kanske vilja påpeka att coronakrisen visat att EU faktiskt inte är den där vackra, solidariska familjen som dess varmaste anhängare föreställer sig utan snarare ett spretigt lapptäcke av länder som inte sällan ogillar varandra och som är ovilliga att hjälpa till i krislägen. För EU-vännerna har verkligheten emellertid slutat att spela en roll för länge sedan, allt handlar om vad de fantiserar om att EU borde vara, inte har denna numera politiska union faktiskt ser ut i realiteten.

Om coronakrisen har påmint oss om något så är det hur ömsesidigt beroende och påverkbara vi är av varandra i den globaliserade tid. En dåligt tillagad fladdermus i Kina skapar kris i Stockholm, Paris och New York. Mer EU är emellertid knappast svaret på en världsomspännande kris.

Svaret är att samarbeta med andra, ja, och här skulle jag gärna se ett tätare nordiskt samarbete, men också att bygga upp en egen kapacitet och beredskap. Vi borde sträva efter en stärkt nationell autonomi, inte ett växande beroende av andra länder. Det borde bli lärdomen av såväl skogsbränderna som coronapandemin.

Läs även:
Femtejulistiftelsen: Gemensamma EU-regler för yttrandefriheten