”När såg vi senast en svensk statsminister samla folket kring ett gemensamt projekt med samma framgång som Stefan Löfven?” frågar sig Expressenkrönikören Jens Liljestrand, synbart begeistrad av landsfaderns prestation under coronakrisen. Att Liljestrand lyfter fram talet till nationen som ett exempel på Löfvens storhet säger en del om förväntningarna.

Liljestrand menar att ”den nationella samling jag upplever under dessa veckor kan i min livstid bara jämföras med fotbollssommaren 1994.” Det är en besynnerlig jämförelse. Då handlade det om nationell stolthet, glädje och närmast eufori över att lilla Sverige lyckades vinna ett VM-brons i fotboll.

Coronakrisen är något helt annat. Det jag upplever är inte direkt nationell samling. Visserligen råder politisk borgfred, och tar många sitt ansvar genom att undvika att träffa föräldrar och mor- och farföräldrar, jobba hemma och annat.

Mitt intryck är emellertid att folk i gemen är ganska trötta nu. Trötta på att inte kunna arbeta som vanligt. Trötta på att inte få träffa sina anhöriga. Trötta på att allt bara stannat av. Och då har jag inte ens nämnt alla småföretagare som står vid ruinens brant just nu på grund av kraftigt fallande efterfrågan, företag som är i behov av att samhället öppnas upp igen för sin överlevnad. Helst i går.

Nej, det gemensamma ”projektet” kommer efter att smittspridningen har lagt sig. När ekonomin ska sparkas igång igen med stimulanser av olika slag. Omvärlden kan däremot inte ens en eminent landsfader göra så mycket åt. Om efterfrågan på svenska varor är fortsatt låg under överskådlig tid, spelar det inte så stor roll hur mycket som finansministern har sparat i de berömda ladorna.

Många frågar sig hur ett post-corona-Sverige kommer se ut, både bland befolkningen och i politiken. Vilka lärdomar kommer vi ha tagit med oss? Kommer vi ha lärt oss något alls?

En lärdom kommer antagligen vara att civil beredskap är en ganska god idé. Därtill följer förstås en obligatorisk debatt om vem som bär ansvar för den dåliga beredskapen, men eftersom alla partier utom Sverigedemokraterna bidragit till nedmonteringen under 30 års tid lär den debatten snart dö ut. Svaret är så uppenbart.

Sannolikt, och i synnerhet om coronakrisen inte varar långt in på hösten eller vintern, är vi tidigare än vi i dag kan ana tillbaka i samma gamla hjulspår snart igen. Med högre arbetslöshet, en ännu knepigare integration av nyanlända (som fortsätter invandra som vanligt) och lågkonjunktur i större delen av världen.

Från socialdemokratiskt håll dröms det nu om att coronaviruset ska ha raderat ut frågor om migration, kriminalitet och integration från den politiska dagordningen. Maktpartiet har haft betydande svårigheter med att hantera dem och tappat väljare i drivor.

Resultatet kan bli det rakt motsatta. Vården kommer tvivelsutan bli en ännu hetare fråga framöver, vilket säkert kan gynna S, men med en kraftigt försämrad arbetsmarknad kommer frågan om hur nyanlända utan efterfrågad kompetens ska komma i arbete bli ännu hetare och därmed även frågan om migrationen till Sverige.

Kriminaliteten har visserligen påverkats av covid-19, men den har knappast tagit paus. Regeringens försök att neutralisera frågan genom att begrava den i en så kallad trygghetsberedning med sikte på 2024 kommer inte fungera om den grova brottsligheten fortsätter att växa sig starkare.

Sverige befinner sig fortfarande i någon sorts lättare form av undantagstillstånd. Vi kan emellertid vara tillbaka i den gamla verkligheten förr än vi anar. En verklighet där jämställdhetsintegrering, genusvetenskap och begrepp som ”rasifierad” och ”islamofobi” upptar debattsidorna och det politiska syret igen.

”En nationell samling”, skriver Jens Liljestrand. Jag är inte så säker på att det verkligen är en sådan vi ser. Men oavsett hur svenska folkets reaktion på coronaviruset ska tolkas, är vi inte i behov av någon nationell samling när den mest akuta fasen är över. Då är det tid för det politiska Sverige att rannsaka sig och för svenska folket att utkräva ansvar. Fast sådant sysslar vi som bekant inte med i Sverige.