Sverige är fantastiskt. Här släpps människor från fängelse i förtid avsett hur mycket de har misskött sig på anstalten. Här kallar vi interner för ”klienter”. Och här kan dömda mördare på ungdomshem fritas utan minsta ansträngning. Det saknas nämligen staket eller andra hinder.

Vi har på kort tid sett två rymningar från svenska ungdomshem. Dessa har underlättats av den obefintliga säkerheten. Sverige har inga ungdomsfängelser, det vi har är så kallad sluten ungdomsvård på boenden i Statens institutionsstyrelsens (SiS) regi. Här kan de dömda ungdomarna sitta av den korta tid de dömts till under relativ frihet.

En rymning som skedde nyligen var sannolikt möjlig tack vare att de intagna, ursäkta ”klienterna”, får använda sina mobiler. De har alltså tillgång till både mobiler och internet och kan därför kommunicera med sina kriminella kompisar och planera en rymning. Rymlingen är nu internationellt efterlyst.

Denna absurda situation, menar facket, är en konsekvens av att barnkonventionen sedan den 1 januari är svensk lag. Ungdomshemmen får alltså inte frånta de intagna, ursäkta ”klienterna”, tillgången till mobil och internetuppkoppling om de inte kan bevisa att förtroendet har missbrukats. Månne en effekt som barnkonventionens tillskyndare inte riktigt övervägt.

I praktiken har de dömda enligt lag rätt att fortsätta sin kriminella verksamhet:

De kan ha kontakt med nära och kära, men också med kriminella gäng och missbrukargäng. De beställer in droger i kuvert eller bokar in att gängmedlemmar ska komma och hämta upp dem vid en viss plats

Generaldirektören för SiS medger att säkerheten är eftersatt. Hon anser att säkerhetsarbetet ligger 10-15 år efter samhällsutvecklingen, och det är troligen ett understatement. Det saknas alltså ett yttre skalskydd på ungdomshemmen, och rätten till mobiltelefon och internet gör att de intagna både kan fortsätta sin kriminella verksamhet och planera sina egna fritagningar. Alla måste ha rätt till sin egen rymning. Enligt svensk rättstillämpning får rymlingen, om denne mot förmodan hittas och återförs till fängelse eller ungdomshem, inte några konsekvenser av sitt agerande. Annat än en fråntagen mobiltelefon.

Ungdomshemmen är ingen isolerad ö i sammanhanget. Faktum är att ingen del av det svenska samhället är rustat för att hantera den gängkriminalitet som bitit sig fast och nu sprids och växer som en tumör i samhällskroppen. I synnerhet inte de kriminella ungdomar som enligt lagen är barn och därmed behandlas därefter. Kriminalvården ligger efter, socialtjänsten är varken utbildad eller lämpad för att hantera multikriminella tonåringar och skolans lågaffektiva bemötande lämpar sig dåligt för att bemöta ungdomar som spårat ur.

Föreställningen att alla inblandade vid ett våldsbrott är offer på olika sätt har tillsammans med fäblessen för normkritik gjort att unga kriminella fått ett bisarrt övertag på både rättsstaten och hela samhället. De kan i stort sätt göra som de vill. Det går alltid att skylla på omständigheterna – trångboddhet, fattigdom, rasism eller diskriminering. Medierna spelar med, politikerna kommer med ursäkter. Brottsoffren bryr sig ingen om.

Sverige är ett paradis för gangsters. Ett, som det sjöngs, Gangsta’s paradise. Med barnkonventionens stöd i ryggen kan unga kriminella leva loppan på allas vår bekostnad. Det måste bli ett slut på detta nu.

Läs även:
Fredrik Sjöshult