Hur ska vi komma tillrätta med den eskalerande grova kriminaliteten i Sverige? Den danska domen mot gängledarna häromdagen är en fingervisning om vilken väg vi måste ta om vi ska ha en chans att reda upp denna situation. 

Den börjar nämligen bli farligt nu. Sverige befinner sig i ett allvarligt läge med en kriminalitet som samhällets institutioner bevisligen inte klarar av att hantera. Vi har inte råd att sitta med armarna i kors längre. Ändå är det förstås precis det som görs.

Liberalernas Johan Pehrson twittrar att hans parti begär en särskild riksdagsdebatt om gängkriminaliteten. Frågan är vad han tror att en sådan, som redan hållits en gång, ska resultera i. Den senaste debatten ledde ingenvart.

En ny skulle se ut ungefär så här: M, KD och SD kommer kräva hårdare straff. S kommer säga att regeringen gör mer än någon regering någonsin har gjort. Och V kommer säga att hårdare straff inte hjälper. Inte en kotte kommer bli ett dugg klokare av dessa upprepningar av redan kända ståndpunkter, och gängkriminaliteten kommer fortsätta som vanligt.

Det är naturligtvis svårt för L att leka ansvarstagande oppositionsparti samtidigt som de genom januariavtalet garanterar den sittande regeringen makten fram till 2022. Så sent som i fjol, när M, KD och SD ville tvinga bort justitieministern just mot bakgrund av den eskalerande grova kriminaliteten, räddade L tillsammans med C kvar Morgan Johansson på posten.

194 skjut är inte så många.

Gängsamtalen som följde efter den förra debatten havererade, och sedan dess har regeringen bara prickat av punkter i sitt älskade 34-punktsprogram, en sorts ogenerad uppvisning i otillräcklighet.

Liberalernas hårding Johan Pehrson illustrerar vad som är fel i svensk politik just nu. När något är på väg åt helvete begärs det en särskild riksdagsdebatt.

Lite uppmuntrande är dock att alltfler i allmänheten, genom att titta på gängrättegången i Danmark, verkar ha fått upp ögonen för att det faktiskt går att välja en annan väg än den Sverige valt hittills. Ett tips: den är inte kompatibel med Värdegrunden.

På vår sida av gränsen pågår brottsutvecklingen i oförminskad styrka, och då talar vi inte alls enbart om gängrelaterade uppgörelser. Vi har på senare tid fått lära känna nya begrepp som ”förnedringsrån”, som drabbar främst unga killar. Barn.

Svenska Dagbladets Ivar Arpi efterlyste berättelser från rånoffer. Historierna strömmade in, och det Arpi fått läsa får nackhåren att resa sig. Dessa vidrigheter håller på att bli vardagsmat i Sverige. Ett utdrag:

Ett gäng rånare slår, sparkar och hotar sina offer. Men de nöjer sig inte med det. De tvingar av ett av offren kläderna på underkroppen och sedan kissar de på honom. Inte heller detta var nog. De filmade dessutom förnedringen och spred det på Snapchat. Allt för att maximera sin egen känsla av makt. I förhöret berättar offret: ”De garvar och säger väl jävla vidriga svenne, din horunge, du är så jävla vidrig. De säger massa sånt, bara glåpord.”

Det kokar i kroppen när jag läser vad dessa avskum gör mot andra människor. Ovanstående berättelse är bara ett axplock från den växande högen av fall. I likhet med alla skjutningar blir det snart bara notiser i pressen.

Jag läste domen i det uppmärksammade förnedringsrånet i Kärrtorp. Den var ungefär som de brukar vara: påföljden blev ett kontrakt med socialtjänsten, advokaten fick en fet insättning på kontot på över en kvarts miljon kronor och brottsoffret berättade att han var osäker på om han skulle kunna klara av gymnasiet. Dessutom riskerar han, på grund av sin geografiska närhet till förövarna, att stöta på dem i tunnelbanan varje dag. Den dömde rymde illa kvickt.

Det finns i huvudsak tre reaktioner på händelser som dessa: Vänstern tar alltid förövarnas parti, skyller på strukturer, trångboddhet och skattepolitik. Personer i den påstådda politiska mitten visar totalt ointresse för utvecklingen och fokuserar hellre på LAS, RUT-avdrag och feminism. Den tredje kategorin bygger upp ett allt större ursinne och kräver radikala åtgärder.

Denna tredje kategori måste bli större, annars kommer vi aldrig komma tillrätta med denna förfärliga utveckling. Även om vi gör rätt saker nu kommer det ta tid.

Det är dags att inse att de insatser som kanske hjälpte 1982 inte fungerar i dag. Det är dags att ta till sig att det vi står inför i dag kräver åtgärder vi tidigare inte kunnat eller velat föreställa oss.

Det är dags att konstatera att det står mellan våra barn och de samvetslösa kriminella. Valet kan inte vara så svårt.

Alla väljer vad de blir upprörda över. För vissa är det inte gängmord,
våldtäkter och barnrån
utan ordvalen i en kvällstidning.