Inför valet 2018 konstaterade jag att en enkel regel gäller i politiken: förakta väljarna och väljarna kommer förakta dig. Det är hög tid för svenska folket att släppa loss dessa mindre smickrande känslor för maktetablissemanget nu. I synnerhet socialdemokratin.

Det skriks ibland efter ursäkter. Politiker som bedrivit en huvudlös politik, inte minst på det migrationspolitiska området, borde be svenska folket om ursäkt, hör vi från många håll.

Denna fråga återkom i den synnerligen intressanta diskussionen mellan Jimmie Åkesson, Jan Emanuel Johansson och moderatorn Henrik Jönsson. Jönsson invände mot idén. Om hans projektledare hade tabbat sig skulle han snarare än en ursäkt vilja ha en lösning på de uppkomna problemen.

Inte heller jag tror att ursäkter på bara knän leder någon vart. Jag föredrar handling. Däremot är det klädsamt när ansvariga faktiskt medger att de haft fel om de därefter vidtar rättelse. Problemet i svensk politik är att denna kombination nästan är helt okänd. Här sker omsvängningar, ibland så tvära att de orsakar pisksnärtskador, utan att politikern i fråga medger att den ens ändrat sig.

Föreställ dig justitieminister Morgan Johansson medge att hans regering underskattat problemen med gängkriminaliteten, polisbristen, straffriheten som gjort Sverige till ett gangsta’s paradise. Det är en lika otänkbar tanke som att Stefan Löfven skulle kunna genomföra en begriplig intervju.

Ibland släpper beslutsfattare garden utan att vara medvetna om det. När de på område efter område hävdar att de varit naiva betyder det inte bara att de gjort fel. De underkänner sin egen karaktär. Ty vad innebär det egentligen att vara naiv? Det är mer än att göra ett misstag. Alla begår dem, och misstag går att korrigera. Men den som är naiv är inte uppgiften mogen, vilken den än må vara.

Ingen vill ha en naiv förälder, en naiv lärare, en naiv pilot och ännu mindre en naiv regeringschef. Ändå är det just det vi har haft. Och har. Migrationspolitiken är ett uttjatat exempel som vi kan återkomma till en annan dag.

Låt oss se hur denna och tidigare regeringar har arbetat mot det som kallas våldsbejakande extremism. I en debattartikel skryter justitie- och inrikesministrarna Johansson och Damberg om hur mycket regeringen har gjort. Sanningen är dock att de flesta åtgärder kommer för sent. Först när resandet till terrorgruppen IS i praktiken upphört fick regeringen ett förbud på plats.

Det bildades ett nationellt center som skulle ”förstärka det förebyggande arbetet” mot våldsbejakande extremism. Resultatet blev en telefon som bemannades av Röda Korset och sedan Rädda Barnen, organisationer som helt saknade relevant kompetens för uppdraget. Att Mona Sahlin, av alla olyckor, under en tid var nationell samordnare säger en del om hur både socialdemokratiska och borgerliga regeringar sett på hotet från extremistiska miljöer.

Samtidigt har bidragsfloden till extremistiska grupperingar bara fortsatt att forsa. För fem år sedan fanns det en bred majoritet i riksdagen för att stoppa bidragsflödet till dylika organisationer, detta genom att skärpa det så kallade demokratikravet.

Två utredningar har lagt förslag, men fortfarande har inget hänt. ”För att det skärpta demokrativillkoret ska få effekt, så behöver vi säkra att personuppgifter ska kunna hanteras på ett korrekt sätt”, säger kulturministern. Så gissa vad? En ny utredning har tillsatts. Tidigast 2022 kan vi se resultat.

Vi kan fortsätta dra exempel av den här sorten, men jag tror att ni förstår poängen. Inte ens när det handlar om offentlig finansiering av våldsbejakande extremistmiljöer kan regeringen sluta dra benen efter sig.

En regering som beter sig på det här sättet och alla som på något sätt understöder dess fortsatta existens är bara värda förakt. Ett djupt förakt.