Regeringen skryter gärna om hur mycket den skärpt straffen och hur många nya brottsrubriceringar den infört. Sällan får vi veta vilka resultat nya lagar eller straffskärpningar faktiskt fått, och det gäller det mesta i Sverige. Saker och ting följs helt enkelt inte upp.

I rättspolitikens fall är det inte så konstigt eftersom det primärt handlar om symbolpolitik och alla vet rimligen om detta. Regeringar använder rättspolitiken för att visa handlingskraft i stunden, ofta i syfte att möta en opinion, inte åstadkomma en långsiktig förändring.

Medierna låter sig vanligtvis nöjas med detta eftersom det inte heller där finns ett intresse av att undersöka hur långsiktig och genomtänkt politiken är. Det skulle ju förutsätta att journalisterna började bli granskande och obekväma, vilket i sin tur skulle rubba mys-symbiosen mellan den politiska makten och medierna.

Generellt kan vi se att svensk lagstiftning släpar efter och är tandlös på område efter område. Ett typexempel på detta är terroristlagstiftningen. Den svenska grundlagen förhindrar ett förbud mot samröre med terrororganisationer, vilket gör att Sverige olikt exempelvis Frankrike inte kan döma återvändande terrorister utan att först knyta dem till ett specifikt brott. Något som givetvis är oerhört svårt när brottsplatsen ligger i en krigszon i fjärran land.

Terroristerna undkom inte bara lagföring för sina brott, de lyckades även utnyttja de svenska bidragssystemen från Syrien. Detta möjliggjordes av en kombination av tandlös lagstiftning och godtrogna bidragssystem (månne försäkrade terroristerna ”på heder och samvete” att de inte var i Syrien just då).

Att kalla detta djupt otillfredsställande vore något av en underdrift. Men politikerna är sena på bollen som vanligt. Först när IS-terroristers resor från Sverige till IS-kontrollerade områden i praktiken upphört kom förbudet mot så kallade terrorresor på plats. Sedan dess har lagen inte eller knappt använts.

Sålunda är det tämligen logiskt att den ende terrorist i modern tid som mördat svenskar på svensk mark var en så kallad papperslös, alltså en person som inte hade rätt att vistas i landet.

I stället för att bygga upp ett regelverk och en kontrollapparat som ser till att människor som inte har uppehållstillstånd faktiskt utvisas, har svenska regeringar gjort precis tvärtom: gett illegala migranter rätt till svensk välfärd och böjt sig för extrema krafters misstänkliggörande av identitetskontroller i bland annat tunnelbanan.

Konstnären Yang Liu har gjort ett verk om kulturella skillnader mellan Kina och västvärlden där synen på problem är ett av många exempel på stora och små olikheter. Hans bilder har släppts i en bok kallad East Meets West (2007).

Jag har funderat en del över den där bilden (illustrerad av bilden i inlägget) och kommit fram till att det är i hög grad Sverige som skildras på den röda halvan. Här pratar vi inte ens längre om problem.

Enligt det värdegrundsbaserade nyspråket ska de numera kallas utmaningar. Det som danskarna kallar ”ghetton” heter i Sverige ”områden med socioekonomiska utmaningar”. IS-terrorister är ”IS-resenärer”, som om de vore några slags charterturister med ett olyckligt val av resmål.

Det säger sig självt att det blir hart när omöjligt att lösa samhällsproblem om vi inte ens kan sätta ord på dem. Men många politiker på nationell nivå har, uppenbarligen, inte som mål att lösa problem. Endast att försöka dölja dem.

När ett problem vuxit sig så stort att inte ens nya ord kan dölja dem längre, tenderar politikerna att reagera. Men som vi sett är det ofta med symbolpolitik och skarp retorik för att möta en kravställande opinion. Inte åtgärder som skapar verklig förändring på sikt. Inte insatser som löser problemen i fråga.

Så här fortsätter det. Riksdagen, detta knapptryckarkompani, stiftar nya lagar på löpande band. Men jag utmanar alla att på rak arm nämna tio lagar de senaste tio åren som gjort verklig skillnad för Sverige och svenska folket. I positiv bemärkelse, vill säga.