Diskussionen om Brå-rapporten har ånyo blottat fegheten i svensk politik och dess oförmåga att hantera samhällsutvecklingen. Det finns få, om ens några, tecken på att det nuvarande politiska etablissemanget, i symbios med kulturellt och medialt dito, kan lösa de problem som måste lösas för att Sverige ska vara ett fungerande och anständigt land i framtiden.

Enskilda debattörer och krönikörer har lyft fram intressanta och matnyttiga perspektiv som ger tänkbara och realistiska förklaringar till utrikesföddas och andra generationsinvandrares enorma överrepresentation i kriminalitet.

Från politiskt håll hörs däremot endast floskler och inövade oneliners. Här finner vi ingen förståelse för samhällsutvecklingen och framför allt inga lösningar ens på de mest akuta problemen. Det är deprimerande att betrakta denna låga nivå hos landets politiska elit, de personer som är valda för att leda landet.

Inte sällan får vi höra insikter och sanningar först när en politiker har lämnat sitt uppdrag och lagt en del tid mellan sig och den partipolitiska karriären. Då är det ”riskfritt” att medge fel och brister, både hos sig själv och det parti personen representerat.

Nu när Stefan Löfven aviserat sin avgång kunde man kanske tro att han skulle kunna börja släppa lite på prestigen och i alla fall medge ett delansvar för den fasansfulla brottsutveckling som är unik för Sverige i vår del av världen. Icke. I en intervju i SvD skyller Löfven i stället allt på Alliansen:

Titta vad som gjordes i Stockholms ytterområden för kanske tio år sedan. Där drog man ner rejält på socialtjänsten. Det var en besparing. Man sänkte skatten och så drog man ner på socialtjänsten. Då hände något. Det är därför vi säger att vi måste ha ett samhälle som är starkt.

Löfven undviker förstås nogsamt att använda socialdemokratiska fästen som Malmö och Göteborg som exempel. Malmö är skyltfönstret för allt som gått fel i det mångkulturella Sverige, och det är alltjämt Socialdemokraterna som styr staden.

Dessutom är det patetiskt att påstå att dagens gängkriminalitet uppstod för att Stockholms stad skulle ha dragit ned på resurserna till socialtjänsten. Någon djupare analys än så erbjuder inte statsministern, och det verkar inte bättre än att han faktiskt inte begriper bättre än så här.

Han är förstås inte ensam. Vi kan notera att justitieministern efter att Brå-rapporten offentliggjordes gick ut i media och presenterade exakt samma tankegångar.

Det finns ett otal mer trovärdiga förklaringar till överrepresentationen. En viktig orsak är sannolikt den sagolika krocken mellan ett gigantiskt inflöde av människor från patriarkala muslimska samhällen där våld och tydliga gränser upprätthåller ordningen till det feminiserade Sverige där dialogpoliser förväntas lösa situationen och där ingenting sägs rakt ut. Denna krock är en perfekt grogrund för gränslöst beteende.

Auktoritära regimer brukar skylla sina självförvållade bekymmer på utländsk makt. När S styr Sverige skyller den på oppositionen. Det spelar ingen roll hur många år S har suttit vid makten – de problem den är satt att hantera uppstod magiskt nog alltid under en kortare borgerlig sejour i Rosenbad.

Jag betvivlar att vi någonsin kommer få höra ett ärligt ord från den avgående statsministern om hans och Socialdemokraternas ansvar för samhällsutvecklingen. Att de har styrt landet under större delen av 1900-talet, och under snart 14 av de senaste 22 åren, spelar ingen roll.

Historierevisionism och att skylla alla problem på andra är en socialdemokratisk paradgren, för att parafrasera statsministern själv. 2013 sade nämligen Löfven så här, som ett slags eko av hur han och hans eget parti har låtit sedan 2014:

Just nu har Sverige en regering som gjort till sin paradgren att inte ta ansvar för någonting. […] De skyller till och med sina misslyckanden på oss fast det var över sex år sedan vi hade makten. Det är faktiskt så, att ju längre de har suttit vid makten, ju mer verkar det bli vårt fel.

Alla kan begå fel. Alla kan göra missbedömningar. Den som medger detta och kommer med lösningar vinner i regel större respekt än den som benhårt förnekar att den någonsin gjort fel.

Förutom i politiken, tydligen, ty här verkar sossarnas envisa förnekanden av sitt eget ansvar för den allt grövre kriminaliteten fungera. Inte för att svenska folket har något större förtroende för partiets rättspolitik utan för att tillräckligt många fortfarande är beredda att rösta på dem ändå.

Socialdemokraternas frustration och desperation har blivit allt tydligare i takt med att denna mandatperiod löpt på och resultaten uteblivit.

Målet om EU:s lägsta arbetslöshet nåddes aldrig, det utlovade ”leveransåret 2021” i kampen mot gängkriminaliteten har redan blivit ännu ett dystert år i statistiken, och Löfven lyckades aldrig neutralisera migrationsfrågan i den parlamentariska kommittén som tänkt. I stället har både M, KD och SD lovat att riva upp den så kallade långsiktigt hållbara migrationspolitiken om de vinner valet.

Sammantaget innebär detta att både arbetslösheten, kriminaliteten och migrationen blir valfrågor. Sittande mitt i ett hav av misslyckanden återstår inte så mycket annat för det skamlösa regeringspartiet än att göra falsettangrepp om ”brunhögern” och hoten mot demokratin. Kort sagt att försöka skrämma vettet ur väljarna.

Om svenska folket låter sig nöjas med en sådan regering vet vi om ett drygt år.