Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson tillika finansministerkandidat Elisabeth Svantesson ställdes till svars i det populära utfrågningsprogrammet 30 minuter i SVT.

Programledaren Anders Holmberg, som bland annat grillat justitieministern tills denne blev lika röd i ansiktet som han är i sin politiska ideologi, undrade varför Moderaterna inte pratar mer om den positiva trenden för utrikesföddas arbetskraftsdeltagande.

Siffrorna går nämligen åt rätt håll, var budskapet. 2019 hade två tredjedelar av de utrikesfödda jobb medan siffran var knappt hälften 1997. Detta faktiskt resultat anser bland andra DN att vi måste uppmärksamma, allt annat är ”svartmålning”.

Det är lite tråkigt att behöva upprepa sig, men frågan om utrikesföddas arbetskraftsdeltagande har undersökts grundligt. Vi vet hur det ser ut och behöver inte att DN påpekar det för oss. Det som är relevant är inte sysselsättning utan självförsörjning. Då ser det ännu mer besvärande ut.

Entreprenörskapsforums studie, som jag skrivit om förut, tittade på åren 1990-2016 och gav en klar bild av läget under en period när invandringen var väldigt hög. Under denna mätperiod hade en majoritet av de utrikesfödda inte uppnått självförsörjning. Vad gällde Afrika och Mellanöstern hade inte ens 40 procent en egen försörjning.

Det många bortser från i debatten är att Sveriges universella välfärdsmodell kräver en mycket hög förvärvsfrekvens för att gå ihop. Då räcker det inte att hälften eller två tredjedelar jobbar.

Det är ett obestridligt faktum att vi har ett gigantiskt gap i förvärvsfrekvens mellan inrikes- och utrikesfödda. Oftast mäts detta enligt det ökända sysselsättningsbegreppet, men gapet består likväl. Att fler får jobb under en blomstrande högkonjunktur, som den Socialdemokraterna regerat under, är naturligt. Det som är intressant är gapet, ty den säger något som arbetskraftsdeltagandet. Om arbetslösheten är på någon ynka procent bland inrikesfödda och 20-30 procent bland utrikesfödda, och betydligt högre i vissa grupper, säger det något om kostnaderna för den politik som förs. För den som är intresserad att veta.

Många tycker alltså att Moderaterna och den övriga oppositionen svartmålar när de bara påpekar vad som i grund och botten är ett gigantiskt politiskt fiasko. Ett fiasko Elisabeth Svantessons parti är högst delansvarigt för.

Som synes av bilden nedan har andelen med utländsk bakgrund vuxit rejält sedan millennieskiftet. Det är en irreversibel förändring av Sverige som har skett, och den har medfört sociala och kulturella spänningar som alltid uppstår i multikulturella länder. Den så kallade gängkriminaliteten är bara en av många ytterkonsekvenser av detta.

Det är lättare för politiker som Svantesson att fokusera på arbetslöshet och så kallat utanförskap, men många oroas onekligen av annat än bara invandrares arbetslöshet. Det vet nog Svantesson mycket väl.

Ty migrationspolitikens konsekvenser spänner, som vi sagt många gånger förr, över hela samhällskroppen. Detta har blivit uppenbart för alltfler. Vi ser konsekvenserna på bostadsmarknaden. I skolan. Vi ser dem i trygghetsmätningar bland både unga och äldre.

När det nu på fullt allvar föreslås lottning till skolor och att fullt fungerande barn ska användas som integrationsredskap för att komma tillrätta med stök kommer ännu fler att vakna ur sin slummer. I bästa fall.