När jag växte upp fanns det saker man bara inte gjorde. Och om man ändå gjorde dem, fick det konsekvenser. Man gav sig inte på äldre eller mycket yngre barn. Och man slog inte en lärare på käften. Detta tycks vara en svunnen tid.

Inte nog med att både yngre och äldre i dag utsätts för grova och hänsynslösa brott på en skala vi inte sett tidigare, har det blivit farligt att vara lärare. Varannan lärare upp till årskurs 6 har utsatts för fysiskt våld av sina elever, berättar Lärarförbundet i en enkät med tusen svarande.

Resultatet borde inte förvåna. Lärarförbundet har tidigare visat på en liknande situation för lärare på högstadiet, gymnasiet och vuxenutbildningen. Det handlar således inte främst om osnutna småbarn.

Lärarförbundets ordförande skyller utvecklingen på besparingar. Det är ”tveklöst” orsaken, hävdar hon. Det krävs ingen övermänsklig fantasi för att hitta mer sannolika förklaringar än brist på resurser.

Om resursbrist hade varit orsaken till att lärare utsätts för våld åligger det den som hävdar detta att faktiskt leda den hypotesen i bevis. Det torde inte vara så svårt att jämföra enkätresultat med resurstilldelning – börja med krisåren i början av 90-talet. Dessutom: varför skulle det behövas mer resurser för att inte gymnasieelever och vuxna ska ge sig på sina lärare?

Någon korrelation mellan resurser och våld lär inte upptäckas. Orsakerna är nämligen andra. Bråkiga och stökiga barn har skolans personal fått hantera i alla tider, men jag vågar påstå att det är något relativt nytt att lärare blir slagna. Den svenska skolan har under många års tid låtit lärarauktoriteten erodera, och lärarkåren själv är medskyldig till detta. Införandet av Barn- och elevombudet, som konsekvent tar bråkiga elevers parti, är ett tecken på förfallet.

Det har varit en olycklig utveckling där lärarens auktoritet har nedmonterats samtidigt som samhället i stort har blivit alltmer normlöst. Vi har fått en situation där människor kan bete sig lite hur de vill utan konsekvenser. Där den som begår fel alltid kan komma undan med det genom att sätta sig i en offerroll.

Denna låt gå-attityd har inte bara gett oss stökiga skolor utan också en utveckling där allt från busschaufförer till bibliotekarier och brevbärare utsätts för hot och våld i sin vardag. När politiker ifrågasätter varför det ens ska vara tyst på ett bibliotek, när vi använder språket för att ursäkta brott och trivialisera gränslöst beteende (”dras in i kriminalitet”, ”hamna i bråk”) sänder det tydliga signaler till hela samhället: gör lite som ni vill. Ingen kommer agera.

Det handlar som synes inte bara om lärarna och skolan, det handlar om hela samhället. Att skylla på resursbrist är därför rent fördummande. Eller menar Lärarförbundet att orsaken till att brevbärare får ägg och stenar kastade på sig är att PostNord har för lite resurser?

Normlöshet och frihet från konsekvenser är grundproblemen. Det går fort att rasera en auktoritet. Det tar betydligt längre tid att bygga upp den igen. Lärarförbundet verkar måttligt intresserat av att komma tillrätta med grundproblematiken och gapar i stället efter mer resurser – vilket säkert gläder de politiker som inte orkar eller vill ta tag i problemen på riktigt. Mer pengar kan de alltid tävla om.

Problemen kommer fortsätta att förvärras så länge makthavarna inte inser vad de bottnar i. Det vi får är en skola där både barn och lärare blir slagna, där väktare patrullerar biblioteken och alltfler helt vanliga arbetare mår dåligt av att gå till jobbet. Helt i enlighet med Värdegrunden, får vi anta.

Starkt jobbat.