Jag har två barn. De är båda i förskoleåldern. De älskar sin förskola, sina kompisar och pedagogerna. Det skiner om dem varje morgon när de får klä på sig och gå den korta promenaden till förskolan. Allt runt dem i förskolan utstrålar trygghet. Även dåliga dagar behöver jag inte har en klump i magen när jag lämnar dem.

Så ser det inte ut för alla föräldrar, särskilt inte i våra så kallat utsatta områden. Fyra av tio skjutningar sker i anslutning till skolor och förskolor, enligt en granskning som DN har gjort. Därför har personalen nu börjat upprätta rutiner för hur de ska kunna samla barnen i rum som inte har fönster för att skydda den från kulor när det skjuts i närheten. ”Det går jättebra att locka in dem med frukt”, konstaterar en pedagog.

Stanna upp ett ögonblick och ta in den informationen. Förskolepersonal tränar barnen i att ta skydd från skjutningar. Lekrummen får tjäna som skyddsrum när personal och barn tar skydd. Eftersom skottlossningarna är en del av vardagen i det nya Sverige har personalen inget annat val.

Det finns fortfarande människor som hånler, himlar med ögonen och klagar över ”svartmålningen” av Sverige. Men verkligheten är som den är, och den går inte att flina bort. Denna verklighet är att vi ständigt slår nya rekord i våldsamma dåd. Att nya gränser ständigt passeras. Och nu har vi kanske nått ännu en sådan gräns.

Tro inte att DN:s intervjuer med förskolepedagoger som övar på att skydda barnen från förlupna kulor kommer påverka dem som redan har bestämt sig för att nyheter av det slaget är ett sätt att svartmåla Sverige.

Ej heller kommer det bita på de cyniska och samvetslösa politiker som sitter i regeringen och dess underlag. De gör som vanligt: tar avstånd, beklagar, säger att vi inte ska vänja oss. Faktum är att vi som lever i verkligheten utanför den bubbla som är det politiska etablissemanget inte har något annat val än att vänja oss. Förskolepersonalen måste upprätta rutiner för att skydda både sig själva och barnen. De kan inte stå där och beklaga utvecklingen och skrika efter fler poliser som aldrig kommer (målet om 5 000 fler poliser till 2024 ser för övrigt inte ut att nås).

Mitt förakt för det politiska etablissemang som möjliggjort den här fasansfulla samhällsutvecklingen är gränslöst. Men jag riktar också denna ilska mot alla de väljare som i val efter val har lagt sin röst på just dessa politiker och partier och planerar att göra samma sak igen nästa år. De bär ett mycket stort ansvar, och det är ynkligt att komma och beklaga sig nu när konsekvenserna av den politik de röstat för blivit omöjliga att ignorera.

Årets julklapp är evenemangsbiljetten. Jag skulle hellre önska att svenska folket fick sig en dos konsekvenstänkande. Eller två.

Tidigare bloggat:
Draksådd