Vi känner igen det. Organisationer som lever på förekomsten av ett problem och säger sig finnas till för att bekämpa det har i själva verket inget incitament att sakligt beskriva att problemet faktiskt minskar. Tvärtom exploaterar de problemets förekomst och överdriver det i ren självbevarelsedrift.

Ta Expo. Sverige är ett av världens minst rasistiska länder, men om detta sjönk in hos ledningen på Expo skulle deras existensberättigande kunna ifrågasättas. Således måste bilden av det rasistiska Sverige där invandrare diskrimineras, där ”rasifierade” inte får jobb och där högerextremismen drar fram som en farsot upprätthållas till varje pris. Annars riskerar Expo att förvandlas till en irrelevansens skugga i debatten.

Andra godhetsorganisationer följer samma mönster. Ecpat, som säger sig kämpa mot sexuell exploatering av barn, har blivit påkomna med att överdriva förekomsten av barn i sexhandeln i exempelvis Thailand. Att organisationen dessutom verkar sakna gränser när det kommer till att vilja  övervaka och inskränka friheten på nätet gör den inte direkt mer sympatisk.

Låt oss tala om den kanske största syndaren av dem alla: Rädda Barnen. Denna stora organisation medverkade aktivt till bedrägeriet med de så kallade ensamkommande barnen, som i väldigt många fall visade sig vara både myndiga och mer därtill. De stred högljutt, skrikande och sparkande, mot införandet av åldersbedömningar.

”Är det så att vi hade sett att det fanns vuxna bland barnen så skulle vi ha slagit larm direkt”, ljög Rädda Barnens generalsekreterare Elisabeth Dahlin i en TV-debatt efter migrantkrisen.

Denna Rädda Barnens kamp bidrog till att barn blandades med vuxna på boenden. Vad många av de riktiga barnen gick igenom kan vi knappt föreställa oss, men vi vet att det bland annat förekom våldtäkter på dessa boenden.

När Rädda Barnen häromdagen i en rapport påstod att 23 procent av barnen i Sverige ligger inom ramen för relativ fattigdom, vilket är störst andel av de nordiska länder, fanns det som synes goda skäl att bli en smula skeptisk.

Det visar sig att organisationen inte ens använder sig av det relativa fattigdomsmåttet i sin analys utan lutar sig mot det Eurostat kallar ”under risk för fattigdom eller social exkludering”. Detta mått mäter andelen barn vars föräldrar har låg inkomst, låg materiell standard eller lågt deltagande på arbetsmarknaden. Det fångar således inte andelen fattiga utan endast familjer med svag anknytning till arbetsmarknaden.

Att Rädda Barnen vill höja bidragen för att bekämpa det de beskriver som fattigdom är kontraproduktivt eftersom gruppen de har mätt knappast arbetar mer om de får mer bidrag.

Hela rapporten blir således nonsens, vilket säger något om vad Rädda Barnen är i dag: en förment god organisation som snarare stjälper än hjälper barn och kastar ur sig felaktigheter och rena lögner i syfte att framställa sig själva som en relevant aktör i samhället.

Rädda Barnen är ett skämt.