Ta ditt samhällsansvar genom att ta första och andra vaccindosen så kan vi snart återgå till det normala, sades det. Nu är budskapet från politiker och myndigheter att om vi bara tar den tredje dosen så löser det sig. Men tänk om det inte gör det? Vad är planen då? En fjärde dos? En femte? En dos om året?

Försök ta in möjligheten att covid-19 helt enkelt är ett virus vi får leva med under överskådlig tid. Att det är en risk vi måste kalkylera med, precis som många andra risker i livet.

Är denna risk inte ganska rimlig? Eller innebär den att vi förväntas leva i ett slags permanent undantagstillstånd med vaccinpass, reserestriktioner och misstänkliggöranden mellan människor under mycket lång tid framöver?

En sådan framtid känns inte långt borta, den är i viss mån redan här, och det är så oerhört ironiskt att se. Det var alltså ett virus från Kina som fick det omhuldade öppna toleranta samhället, som skulle skyddas till varje pris, att retirera och krypa in i sitt skal.

För ett drygt år sedan konstaterade jag:

Somliga, inte minst till höger på den politiska skalan, verkar få något vått i blicken och brallan när det diskuteras hårdare tag, fler förbud, helst fullständig nedstängning av samhället.

Detta har egentligen inte ändrats särskilt mycket sedan dess. Men nu märks också en hårdare kritik från många högerdebattörer. Mot vaccinpass. Mot undantagslagar och uppdelning av människor i vaccinerade och ovaccinerade. För alltfler tycks gränsen nu ha passerats.

Många är trötta på livet med restriktioner och frihetsingrepp, och denna trötthet förvärras av att pandemin inte tycks ha något slut. Första vågen, andra vågen, tredje vågen. Första dosen, andra dosen, tredje dosen. Har vi uppnått någonting om restriktionerna trots detta måste återinföras och livet med fysisk distansering ska fortsätta?

Nu sägs smittotalen gå upp igen. Österrike har stängt ned och andra länder på kontinenten följer efter. I Sverige är det vaccinpassen som gör skillnad på folk och folk. Frågan är vad syftet är. Vi vet ju att det är de fullvaccinerade som tar upp platser på IVA just nu.

Fjärde vågen, femte vågen. Fjärde dosen, femte dosen? Inget förefaller omöjligt, men för varje ny vaccindos vi ska ta måste allmänheten fråga sig vilken skillnad den förväntas uppnå. Det var lätt att begripa i början men är inte lika självklar längre.

Om det är något som pandemin har visat mer än något annat, är det hur tunn den demokratiska fernissan verkligen är och hur lätt våra fri- och rättigheter väger när något annat anses viktigare. När politiken får panik slaktar den våra rättigheter med precision och utan nåd. Det högre syftet, vad det än må vara, väger alltid tyngre.

Socialdemokraterna gillar att prata om ”det starka samhället”, och folk av alla möjliga politiska kulörer gillar att se när staten spänner musklerna. De glömmer lätt vad resultatet av inskränkta friheter och ”temporära” lagar ofta blir, nämligen att dessa friheter är ytterst svåra att vinna tillbaka och att de tillfälliga lagarna sällan blir just tillfälliga.

Avvägningen mellan den nytta som restriktioner gör och den skada de samtidigt orsakar i andra änden har sällan diskuterats tillräckligt. Politiker har valt att tuta och köra, och allmänheten tycks ha haft få invändningar. Det är ett skrämmande konstaterande, ty det är ett kvitto för politiken att den faktiskt kan genomföra omfattande inskränkningar i våra liv utan större protester. Var så säkra på att detta noteras nogsamt hos det politiska etablissemanget.

Det är högst sannolikt att pandemin kommer att ha orsakat permanenta sår i vår västliga liberala demokrati. Nog känns det som att historien rimmar ibland.

Tidigare bloggat:
När det onormala blir normalt
Undantagens normalisering