”Vi ska inte vänja oss vid detta”, brukade den tidigare inrikesministern Mikael Damberg upprepa varje gång ett upprepat gängrelaterat mord eller bombattentat inträffat och skrämt slag på omgivningen.

En tillvänjning till en ny, farligare verklighet har emellertid pågått under ganska lång tid. Och vad värre är: just nu tyder egentligen ingenting på att svenska folket är annat än ganska förnöjt med situationen och utvecklingen. Stödet för Socialdemokraterna ökar.

Jag har i många texter berört våldsutvecklingen. Kriminaliteten är ett samtalsämne som dryftas överallt. I fikarum på arbetsplatser, vid köksbord, mellan grannar. Men även om många verkar bry sig om ämnet, och det alltjämt ligger högt bland väljarnas prioriterade frågor, tycks det inte räcka för att väljarna ska rösta bort den sittande regeringen. Fatala misslyckanden förlåts uppenbarligen.

Brå-rapporten om ungdomsrån som släpptes nyligen konstateras att anmälningar om rån mot unga under 18 mer än fördubblades mellan 2015 och 2019, åren då Sverige leddes av Stefan Löfven. Löfven tycker förmodligen att det är oacceptabelt.

Utvecklingen har emellertid varit stigande sedan 2013. Enligt Brå handlar det inte om en ökad anmälningsbenägenhet utan om en faktisk ökning av brotten.

I nästan tre av fem fall utsätts offret för våld och var tionde blir grovt misshandlad. Maktutövning och förnedring förekommer i så mycket som vart tredje rån, konstaterar Brå.

Att utsättas för rån är en fruktansvärd kränkning. Att drabbas av detta när man är 12, 13 eller 15 år gammal är fullständigt förfärligt och kan sätta djupa spår hos barnet.

Hur kommer det sig att denna utveckling, som gör att föräldrar skjutsar sina barn i stället för att låta dem gå eller cykla själva, inte sätter större avtryck i opinionen?

Ty nog är det en smula ironiskt.

Det är i feminismens land som kvinnor utsätts för våldsamma gruppvåldtäkter. Det är i landet som instiftat en barnrättslag (barnkonventionen) som ungdomsrånen har fördubblats på fyra år. Det är i Sverige, som betraktar sig självt som ett modernt och progressivt land, som förskolan larmar om att hedersnormer påtvingas barnen.

Den svenska självbilden och den riktiga verkligheten där ute överensstämmer allt sämre. Sverige är inte längre det land som politikerna talar om i sina högtidstal, men intresset för att göra någonting åt saken är påtagligt svalt. För många med rödgröna och socialliberala sympatier är själva diskussionen om verkligheten mer besvärande än verkligheten själv.

Så här står vi.

Om inte ens ihjälskjutna 12-åringar och en utveckling där förskolor övar för att ta skydd vid skjutningar får väljarna att kräva förändring, vad skulle någonsin kunna göra det?

Det gamla Sverige kommer inte tillbaka. Tryggheten är på flera sätt för evigt förlorad. Och många verkar faktiskt tycka att det är helt i sin ordning.