Sällan blir gapet mellan etablissemanget och vanligt folk så tydlig som när von oben-journalister i medströmspressen fattar pennan och skriver ned sina reflektioner av dagens samhällsproblem. Det blir lätt lite Marie-Antoinette över det hela.

Som när Aftonbladetsocialisten Jan Guillou gör en Johan Norberg och påstår att risken för att halka i badkar är större än risken för att utsättas för skjutvapenvåld. Eller när DN:s ledarskribent Susanne Nyström proklamerar att ”vi” minsann har råd med de höga elpriserna.

Glappet mellan det mediala och politiska etablissemanget och pöbeln hemma vid köksborden är monumental. Majoriteten av riksdagspartierna förstår varken livsvillkoren på landsbygden, känslan av otrygghet bland unga efter att antalet ungdomsrån fördubblats under Löfvens regim eller att många infödda svenskar kan ha synpunkter på hur Sverige förändras till ett annat land.

Vilka partier står egentligen upp för vanligt, hederligt folk i dag? Socialdemokraterna övergav den laglydiga och arbetande befolkningen för länge sedan. Allt de har att erbjuda är mer bidrag och att uppfostra människor i korrekt ideologiskt beteende.

Miljöpartiet begriper över huvud taget inte vad vanligt folk är, allra minst om dessa människor råkar bo utanför Stockholms innerstad. Och Centerpartiet har lierat sig med dessa partier vilket automatiskt gör dem till understödjare av en politik som ger blanka tusan i folkmajoritetens villkor.

Återstår den så kallade oppositionen. Men även om Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har betydligt fler förslag som skulle göra skillnad för vanliga människors plånböcker, trygghet och livssituation i stort, är det tydligt att inte heller dessa partier är beredda att genomföra sådana systemförändringar som på allvar skulle ge makt tillbaka till folket.

Det saknas en riktig populist i svensk politik, i ordets allra vackraste bemärkelse. En person och ett parti som ger blanka tusan i god ton.

Någon som i vått och torrt står upp för den kulturella majoritetssamhällets rätt att vara majoritetssamhälle men också för den enskilde individens rätt att bestämma mer själv. Någon som vågar säga beska sanningar i TV-rutan. Någon som har ett folkligt tilltal utan att vara jönsig. Någon som inte är rädd för DN:s ledarsida och Twittervänsterns upprördhet.

Vi skulle behöva en svensk Nigel Farage.