Det är valår, och sällan blir vi som medborgare mer reducerade till en enda sak som just då. Vi blir väljare. Begreppet väljare har något identitetslöst och underdånigt över sig.

Ty vi är ju inte bara väljare. Vi är föräldrar som bryr oss om skolan och förskolan. Vi är bilister som vill ha råd att ta oss till jobbet. Vi är husägare som bryr oss om energipolitiken. Och vi är medborgare som inte vill att våra gator och torg ska vara skådeplatser för gänguppgörelser.

Allt detta är vi, men det är som om inget spelar någon roll. Det må ha sagts förr, men jag förstår mig faktiskt inte på den svenska väljarkåren. Lag och ordning är fortsatt den hetaste frågan bland väljarna, men trots att den socialdemokratiska regeringen sedan 2014 misslyckats på varje punkt i sin brottsbekämpning ger väljarna partiet ett växande väljarstöd. Efter åtta år av bedrövelser växer alltså stödet för S.

Allt tyder på att regeringen kan sitta kvar i höst, och därmed kan även den hopplöse justitieministern Morgan Johansson, liten som människa på flera sätt, inkassera ytterligare fyra år på posten om statsministern så önskar.

Ja, det är krig och sådant brukar stärka den sittande regeringen. Javisst, oppositionen beter sig som den där blyge killen i hörnet på skoldiscot som aldrig vågar bjuda upp till dans. Men ändå. Kan inte folk lägga ihop ett och ett? Genomskådas inte den uppenbara finten om Socialdemokraternas nylansering av sig själva som något nytt och fräscht under Magdalena Anderssons ledning?

Nej. Människor ser problem, folk är missnöjda, men de är inte beredda att åstadkomma en förändring. De är inte redo att bryta status quo.

Medierna spelar sin roll i detta. Granskande medier har i princip upphört att existera. Public service har satt en stolthet i att vara ”neutrala”, men neutraliteten är en synonym till ”menlös”. Dessa medier vågar inte göra någon upprörd.

Visst kan vi se enskilda granskande reportage emellanåt, men dessa riktar vanligtvis fokus mot mindre makthavare. En friskoleägare. Ett privat bolag. Någon som driver ett hvb-hem. Då kan det granskas. Då finns det resurser.

Det finns däremot ingen journalistik som kritiskt granskar den politiska makten i Sverige. Regering och riksdag går ständigt fria, trots att det är där den verkliga makten finns. Det är där lagar stiftas, det är där de mest ödesdigra misstagen begås med störst konsekvenser för flest människor.

Ansvarsutkrävande är helt enkelt inget för Sverige och svenskarna. Sådant är obekvämt och jobbigt, och i ett land där extra val beskrivs som ett steg mot fullkomligt kaos är det kanske inte så konstigt att de flesta bara vill sitta stilla i båten och titta vidare på Bäst i test.

Det har vuxit fram ett olustigt symbiotiskt förhållande mellan medierna och politiken som måste brytas. Men att slå in en kil i detta förhållande är inte lätt. Alla tjänar på om debatten lägger sig, som Fredrik Reinfeldt sade, och såväl det politiska som det mediala och kulturella etablissemanget tjänar på om den nuvarande ordningen upprätthålls.

2017. Regeringen har lovat att knäcka gängen varje år sedan dess.