Börsfall. Krig. Skenande priser på mat, drivmedel och el. Stigande räntor. Förväntat fallande bostadspriser. Den högsta inflationen på över 30 år.

Vi befinner oss sannolikt bara i början av en skakig och bekymmersam tid som kommer vara väldigt besvärlig för många människor.

I detta läge är det viktigt att säkra det mest basala, nämligen arbete och boende. Arbetslösheten har fallit något på senare tid, men det är som vanligt ett gigantiskt gap mellan grupperna inrikes- utrikesfödda.

Gruppen långtidsarbetslösa domineras numera av de utrikesfödda, och det blir knappast enklare för dem i tider av kris. Sveriges Radio har gjort ett nedslag i Säffle, där mer än var tredje utrikesfödd (36,5 procent) är arbetslös. Då blir det svårt att rädda pensionerna, som enligt somliga var fördelen med den här sortens invandring.

Statsradion intervjuar Mijada, en arbetslös agronom från Syrien. Hon har befunnit sig i Sverige i åtta år och kan därför inte kallas nyanländ längre. Hennes språkkunskaper lämnar en hel del i övrigt att önska. Svenska är ett svårt språk, jag förstår det. Jag har sett många utrikesfödda kämpa med svenskan. Men att gå arbetslös i åtta års tid och försörjas av det land som tagit emot dig är inte acceptabelt.

Problemet är att det har varit, och alltjämt är, acceptabelt. Normalt. Rent av förväntat. Alla som arbetar ute i kommunerna vet att det finns en bred grupp, särskilt kvinnor, som aldrig kommer lämna de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som den nuvarande och tidigare regeringar kastat pengar på och som kommunerna också använder sig av. De rullar runt mellan praktikplatser, sysselsättning, försörjningsstöd och i allra bästa fall lönebidragsanställningar.

Det finns givetvis inte någon hållbarhet i detta. Politiken har haft flera decennier på sig att hitta en lösning på hur lågutbildade utomeuropeiska invandrare ska bli självförsörjande, men de har misslyckats. Dels för att de vägrat stoppa inflödet av nya migranter i samma kategori på grund av ”konventioner”, dels för att denna grupp i hög grad är inkompatibel med svensk arbetsmarknad. Det finns helt enkelt ingen efterfrågan på språksvaga personer med oklar eller utan utbildningsbakgrund.

Ekonomen Klas Eklund kallar det som väntar Sverige för ”en obehaglig resa”. Så är det nog. Vi blir just nu fattigare för var dag som går, och när ekonomin dyker och allt fler ska försörjas av allt färre uppstår frågan hur befolkningen ska förmås arbeta både mer och längre och samtidigt bidra än mer till personer som inte arbetar.

Vi kan räkna ut ungefär hur det kommer att se ut. Höjda skatter, givetvis motiverade med att välfärden behöver mer pengar. En lysten jakt på våra besparingar. Ett public service som fortsätter att tjäna Värdegrunden och det politiska etablissemanget. Och, inte osannolikt, åtstramningar av vår yttrandefrihet. Kampen om den personliga integriteten har vi redan förlorat.

Idén är att vi ska sjunka tillsammans. I solidaritet. Ingen ska kunna hoppa i livbåten, en tanke som redan präglar vänsterns syn på vård- och skolval. Kommuner och individer som gör motstånd mot detta kommer att straffas.

Räkna med en minst sagt skakig resa framöver. Så säkra tillgångarna. Sitt still i båten om ni kan. Och fortsätt kämpa mot den politiska överhet som lett oss hit.