Valrörelsen är igång. Partierna gör det de är bäst på: lovar, lovar och lovar. Sänkta skatter, högre bidrag, fler busar i fängelse. Allt ska bli bra. Socialdemokraterna har tagit tätplatsen genom att föreslå att polisen ska få genomföra husrannsakan utan brottsmisstanke. Det går fort utför nu.

En hel del är sig likt. De obligatoriska rasistanklagelserna när något borgerligt parti lägger förslag för att komma tillrätta med segregationen, exempelvis.

Liberalerna har föreslagit förskoleplikt för språksvaga barn. Även om det inte uttrycks explicit är målgruppen barn till utrikesfödda föräldrar som inte får med sig svenska språket hemifrån. Vänsterpartiets Ali Esbati anklagade omedelbart L för att ”kittla den rasistiska nerven hos delar av majoritetsbefolkningen”.

Rasistkortet var lika tröttsamt som väntat. L-förslaget kan låta antiliberalt, men vi har en situation på vissa håll där 90 procent börjar skolan med otillräcklig svenska. I Rosengård i Malmö klarar bara hälften av alla fyraåringar språktestet på BVC (som förälder till just en fyraåring kan jag intyga att nivån för att klara testet är väldigt låg). Detta innebär att barn hamnar efter redan innan de börjat grundskolan.

Då krävs åtgärder. Vi vet att barn utvecklas enormt av att vara på förskola, och det kan nog de flesta småbarnsföräldrar vittna om. Detta förutsätter naturligtvis att förskolan har goda förutsättningar och kompetent personal.

Linnéa Lindquist, rektor vid invandrartäta Hammarkullsskolan i Göteborg, berättar att eftersom vart fjärde barn aldrig satt sin fot på en förskola måste skolan ägna första terminen åt att lära ut det allra mest grundläggande. Som att klä på sig, äta med bestick och vänta på sin tur. Alltså sådant som lärs ut tidigt i förskolan.

Eftersläpning är ett problem som noteras genom hela det svenska utbildningsväsendet. Från universitet och högskolor har vi under säkert 15 års tid hört att grundkurserna anpassas till gymnasienivå eftersom de studenter som kommer från gymnasiet inte har med sig basala kunskaper i de ämnen de godkänts i.

Den låt gå-mentalitet som präglat den svenska skolan måste få ett slut. Men utvecklingen har pågått även under Alliansens år vid makten, då Sverige hade en folkpartistisk skolminister, så ingen ska tro att saker bara löser sig vid ett maktskifte. Däremot bör varje seriöst menat förslag som kan utgöra små pusselbitar till en lösning tas emot med öppna armar, inte rasistanklagelser.

Det är lätt att känna hopplöshet inför det mastodontuppdrag som det politiska etablissemanget påstår sig ha antagit. I löftet att ”knäcka gängen” ingår nämligen inte bara att bura in kriminella utan också att återskapa en fungerande skola, att lösa problemen på bostadsmarknaden, att befria socialtjänsten från uppdraget att arbeta med multikriminella tonåringar och att skriva om delar av brottsbalken.

Faktum är att jag allt oftare umgås med tanken att det redan är för sent. Ty de skador som decennier av vettlös migrationspolitik har skapat, kryddat med passiviserande bidragspolitik och ett havererat skolväsende, går inte att bara önska bort eller lösa med små punktinsatser. Problemen är irreparabla. (Och för säkerhets skull ska påpekas att alla idéer om massrepatriering av en miljon människor är rena feberdrömmar.)

En vändning som håller långsiktigt förutsätter dessutom att dagens och framtidens politiker gör allt rätt under flera mandatperioder framåt. Vilket vi givetvis vet är otänkbart.

En desto dystrare men betydligt troligare utveckling är att de barn som rektorn Linnéa Lindquist pratar om blir morgondagens gängkriminella, häktade och fängslade. Framtidens mördare. Kort sagt att den nedåtgående spiralen fortsätter.