Sverige brukar sträva efter att vara bäst i klassen i EU när det kommer till regelefterlevnad och att alltid göra lite mer än vad som krävs. Ofta till vår nackdel. Men när det kommer till de europeiska ekonomierna är vi nu snarare sämst i klassen. I EU-kommisionens prognos för 2023 blir Sverige det enda EU-landet med en ekonomi som backar: – 0,8 procent.

Detta borde inte förvåna någon. Vi har under lång tid haft låg tillväxt även om politikerna, och i synnerhet den tidigare regeringen, målat en annan bild. Sveriges BNP per capita har inte imponerat. 2019 konstaterade SCB att den kraftiga befolkningstillväxten, driven av asylrelaterad invandring kan tilläggas, bromsade BNP per capita.

Just detta mått har alla vänner av stor asylinvandring som ett recept på ekonomisk framgång talat tyst om. Enligt den fantasifulla analys som företräds av bland annat Sandro Scocco (numera vänsterpartistisk ekonom) tjänar Sverige hundratals miljarder på att ta emot många migranter från Mellanöstern och Nordafrika eftersom invandrarna generellt sett är yngre och arbetar mer än den inhemska befolkningen. Ett grundproblem med den tesen är att den inte tar hänsyn till att de arbetande invandrarna betalar in mindre i skatt samt att alltför många inte arbetar alls. Sysselsättningsgapet mellan inrikes- och utrikesfödda är gigantiskt.

För ett högskatteland som är beroende av en hög sysselsättning för att finansiera sina välfärdsåtaganden är det ohållbart att ta emot hundratusentals migranter på kort tid utan en tanke på hur detta påverkar demografin. Ty även om många som invandrar är relativt unga har dessa individer inte tillgång till livets källa. De åldras och eftersom många kommer hit i medelåldern hinner få arbeta tillräckligt för att få en bra pension. Vilket gör att det allmänna får kliva in och täcka upp med bland annat garantipension. Den kostnadsbomben tas det sällan hänsyn till. Lägg därtill kostnaden för alla som inte arbetat en dag.

Med tanke på hur vidlyftiga löften som ställs ut vad gäller framtidens välfärd genom hela det politiska spektrat, från Vänsterpartiet till Sverigedemokraterna, är det anmärkningsvärt att landets ekonomiska utveckling ägnas ett så förstrött intresse. Det är som om de inbillar sig att allt kommer lösa sig av sig självt. Att vi alltid kommer ha tillväxt.

Sverige behöver göra flera saker. Dels stoppa tillväxthämmande politik som långsiktigt omöjliggör en stark ekonomisk utveckling. Och dels börja skära bort sådant vi inte kommer ha råd med om vi vill ha en någorlunda välfungerande kärna av välfärdstjänster i framtiden.

Vården och skolan står inför enorma personalförsörjningsproblem som många tror ska lösas mirakulöst med digitala tjänster, men det går inte att ersätta lärare och sjukvårdspersonal med en app. Det kommer att krävas betydande resurser i form av löner och arbetsvillkor. Då kan vi inte lägga pengar på trams längre.

Tyvärr har landets politiska etablissemang hittills uppvisat en fullständig brist på förmåga att prioritera och inse situationens allvar. Den nya regeringen har inte visat något större intresse för att skära i myndighetsdjungeln eller dra in bidrag till extremister, för att nämna några exempel på sådant som vore enkelt att genomföra utan långdragna utredningar.

Sämst i EU på tillväxt. Det är ett arv som den socialdemokratiska regeringen lämnar efter sig och som Ulf Kristersson nu har att förvalta. Att tongivande socialdemokrater skyller tillväxtsiffrorna på regeringen Kristersson säger en del om nivån hos de politiker som styrde landet i åtta långa år.