Anders Lindberg är ledsen. Enligt honom var Ulf Kristerssons Almedalstal nämligen fullt av identitetspolitiska signaler om att det är ”skillnad på folk och folk.” Kristersson tycker att invandrarkvinnor föder för många barn, dundrar Lindberg. Ska den där Kristersson lägga sig i hur många barn kvinnor föder nu också. Maken till fräckhet.

Om det nu inte vore för att Kristersson knappast är den förste att påpeka det problematiska i att invandrarkvinnor föder fler barn än de kan ta hand om. Tre av Magdalena Anderssons statsråd påpekade nämligen exakt samma sak på en gemensam presskonferens ett halvår före valet. Integrationsminister Anders Ygeman, socialminister Lena Hallengren och arbetsmarknadsminister Eva Nordmark framförde ett lika välkommet som tydligt budskap, och Nordmark konstaterade ordagrant: ”Man ska inte skaffa fler barn än man kan försörja.”

Till och med Miljöpartiets Märta Stenevi hade fattat galoppen. Vi måste få igång ett samtal om kvinnors självständighet och familjeplanering, sade språkröret till DN. Men när Magdalena Andersson ett drygt år senare kom till Almedalen gick hon genast till angrepp mot statsminister Kristerssons något senkomna insikt om behovet av familjeplanering och problemet med flerbarnstillägget som incitament för att skaffa fler och fler barn. Ingen ska bestämma hur många barn kvinnor får skaffa! utbrast Andersson populistiskt och gjorde sig därmed skyldig till något som blivit legio i svensk politik: att medvetet missförstå sin motståndare.

Lindberg bygger vidare på Anderssons medvetna missförstånd genom att skapa en rasistisk figur i Kristerssons problemformulering om barnrika invandrarfamiljer. Denna ohederliga debattstil är inte unik för Lindberg, men han är onekligen en av mästarna i grenen.

Lindberg är i sanning en märklig figur. Det är som om hans huvud är fullt av samtidstolkningar men den ena tanken lyckas aldrig knyta an till den andra. Ena dagen kan han skriva om hur hemskt det är med trångboddhet och när tonåringar skjuter ihjäl varandra mitt på blanka dagen. Andra dagen ifrågasätter han i princip alla åtgärder som syftar till att komma tillrätta med problemen och misstänkliggör därtill budbäraren. Jag tror dock inte att han har en popcornhjärna. Han är bara ohederlig.

Precis lika ohederlig är Magdalena Andersson när hon dels låtsas missförstå Ulf Kristerssons bevekelsegrunder, dels råkar ”glömma” att hans förslag delvis var hennes egna ministrars för ett drygt år sedan.

Det Lindberg nu kritiserar Kristersson för – att minska invandringen och skärpa kraven på länder vars medborgare ska utvisas från Sverige – är sådant som den tidigare socialdemokratiska regeringen också drev, även om det var mer snack än verkstad. Några rasistiska tankefigurer lyckades emellertid Aftonbladets ledarsida inte prestera då.

Det finns enormt mycket stöd för att stora barnfamiljer bland utrikes födda är ett problem. De betyder trångboddhet, vilket påverkar skolarbetet och kan få barn att hänga mer ute än hemma. Det är väldigt svårt för vårdnadshavare att hålla koll på fem eller sex barn, i synnerhet om de inte kan svenska eller förstår det svenska samhället. Och det förhindrar effektivt invandrarkvinnor från att komma ut på arbetsmarknaden och bli självförsörjande.

Lindberg skriver högtravande att Kristersson gör sig skyldig till att ”riva upp den väv som är Sveriges folk”, och detta genom att bland annat vilja inskränka flerbarnstillägget. Det blir onekligen tragikomiskt att läsa chefen för en av Sveriges största ledarsidor. Dramatiken i hans text matchar inte riktigt den försiktige moderatledarens politik.

Anders Lindberg blir ledsen. Själv blir jag mest bara trött och less. Trött på överorden. Less på de medvetna missförstånden och frestelsen att ständigt göra en dagspolitisk poäng i stället för att möta upp motståndaren i en fråga där alla rimligen innerst inne vet vad som faktiskt skulle fungera. Vi vet att ekonomiska incitament och information om familjeplanering sannolikt skulle göra skillnad, särskilt kombinerat med andra åtgärder.

Det blir uppenbart att Lindberg och hans anhang inte vill lösa några problem. De vill stå kvar i en mylla av floskler och talepunkter om ”allas lika värde”, ord som aldrig löst någonting utan snarare fungerat som betongsuggor på vägen. Om vi slutligen tar Lindberg på orden att Kristerssons alternativ stavas färre invandrare och fler fängelser… ja, tänk om det är precis det som behövs?