”Ett land i chock.” Så beskrivs det i gängvåldets klor fångade Sverige av Aftonbladets ledarredaktion.

Seså. Andas.

För det första: vem är det egentligen som är chockad av denna utveckling? Hur många har inte tvärtom varnat för precis detta, och betalat för det med social utfrysning, okvädningsord och ovett? Nej, migrationen skulle minsann göra oss rikare, friare, öppnare, mer toleranta. Kort sagt till bättre människor i ett bättre samhälle.

För det andra: hur är det ens möjligt att författa en text om skenande gängkriminalitet utan att nämna invandringspolitiken? Detta säger så oerhört mycket om den vänster som med kraft och engagemang har bidragit till den här situationen. Dessa människor förstår fortfarande inte.

Från vänsterhåll kommer förväntad kritik mot Tidöavtalets migrations-, integrations- och kriminalpolitik. Det satsas inte tillräckligt på förorterna, lyder kritiken. Vänstern vill fortsätta att kasta pengar över de så kallade utsatta områdena.

Problemet är att bara att detta har gjorts i över 20 år. Det har knappast fattats pengar, det har inte rått någon brist på fritidsgårdar, fältare, arbetsmarknadspolitiska åtgärder, integrationsinsatser och så vidare. Tvärtom har det fullkomligen östs skattemiljarder över dessa områden. Och nu får vi tillbakakakan: inbördeskrig. Tack för kaffet. Var vänlig ducka.

Det paradoxala, åtminstone för vänstern, är att deras naiva generositet har skapat ett allt hårdare samhällsklimat. Mjukisvantepolitiken har skapat ett samhälle av kallt, hårt stål. Inte att undra på att Sverige blivit ett land av tvära politiska lappkast.

Nu går vi oundvikligen i repressiv riktning. Det folkliga trycket på hårdare tag kommer bara öka. Partierna kommer bjuda över varandra. Den personliga integriteten är något de flesta är beredda att offra bara någon får stopp på våldet. Skapandet av en polisstat kommer i mångas ögon vara ett lågt pris att betala för att slippa oroa sig för att ens barn ska träffas av förlupna kulor på väg hem från skolan.

Det hade inte behövt bli så här om bara fler hade lyssnat på dem som sträckte upp ett varnings finger för tio, femton eller tjugofem år sedan. Utvecklingen var inte förutbestämd, men när man sätter proppar i öronen och fortsätter i tangentens riktning nås till slut en bristningsgräns. Den har nu nåtts. Nya gränser passeras ständigt. Vi har nu nått ett nivå av våld i det svenska samhället där barn mördas och dumpas i skogar av andra barn.

Den svenska vänstern är inte förmögen att se samband, att begripa kausalitet. Det vet vi. De såg inte hur stor invandring kan leda till en skenande kriminalitet och de erkänner inte att så är fallet nu när vi är mitt i en våldsorkan. I stället läggs de klassiska förklaringarna på bordet. Växande klyftor. Skattesänkningarnas fördärv. Friskolereformen. Allt som inte har med invandringspolitik att göra.

Stefan Löfvens famösa påstående att vi hade haft samma sorts segregation och utanförskapsproblem även utan den massiva invandringen tycks delas av stora delar av vänsterfältet. Det är en bisarr hållning, men inte särskilt förvånande i en tankevärld där klassklyftor och rasism är de enda förklaringarna till sociala problem.

Vi var många som hoppades på en friare framtid för oss själva och våra barn. Vi var många som växte upp och tog för givet att allt blir bättre med tiden. Att vi skulle få det bättre än våra föräldrar. Tyvärr går vi nu i motsatt riktning.

Sverige kommer bli ett mer repressivt land där vanligt folk övervakas alltmer, där tryggheten har reducerats till en historisk parentes vi drömmer oss tillbaka till och där grupp i allt högre grad ställs mot grupp. Vi har importerat etniska konflikter. Vi har ett samhälle där drogbaroner styr ett pågående inbördeskrig med barnsoldater från fjärran land.

Ett land i chock, skriver Aftonbladet. Ett land i förfall vore en bättre beskrivning.