Det finns en nästan reflexmässig entusiasm inför framtiden från den som är i gymnasieåldern. Det är då dörren till resten av livet börjar ställas på glänt. Allt verkar möjligt. Det finns inga hinder. Med åren dämpas den där entusiasmen något. Inte för att livet blir dåligt utan för att dess komplexitet och nyanser blir uppenbara.

Sverige kommer bli ett land präglat av mer övervakning och repression samtidigt som det offentliga ständigt ligger steget efter i kampen för att hålla basverksamheten på fötterna till invånarna. Många skulle hävda att vi redan är där.

Skolan har stor brist på behöriga lärare, och detta bedöms vara ett fortsatt problem fram till 2035 till att börja med. Sjukvården försöker ständigt trolla för att få verksamheten att gå ihop, och någon ljusning är inte i sikte. Och vem ska jobba i äldrevården i framtiden? Det går knappast att effektivisera så mycket mer med existerande personal – ska vi börja ersätta händer med AI?

Järnvägen är ett kapitel för sig. Underhållet är kraftigt eftersatt och tågen har inte gått i tid på många år. Nu inför julen vågar många inte chansa utan tar bilen i stället. Vem vill riskera att drabbas av inställda tåg för att bokningssystemet brakar samman eller rälsen går sönder när man är på väg till julfirandet? Lägg därtill energiförsörjningen. Vi behöver fördubbla vår elproduktion, brukar det upprepas. Men om hela landet ska lämna fossilberoendet och köpa en elbil räcker det inte att dagdrömma om fler vindkraftverk.

Det offentligas kärnverksamhet – polisen, skolan, vården, energin och infrastrukturen – balanserar på bristningsgränsen. Vi är på väg mot en perfekt storm. Vad händer med vårt samhälle om allt detta fallerar samtidigt? Och då har vi inte ens pratat om den svenska försvarsförmågan.

Känslan är att vi som land går mot sämre tider. Ja, en sämre era. Det är egentligen svårt att se några positiva trender någonstans. Sverige lever mycket på gamla meriter. När en utlänning frågar oss om vårt land är det lätt att instinktivt börja rabbla Ikea, Ericsson, Volvo och ett antal framgångsrika artister, men hur framgångsrikt är egentligen Sverige i dag? Och, framför allt, hur blir vi det i morgon? Där hörs sällan några realistiska svar från dagens politiker.

Detta gör något med vår framtidstro. De barn som växer upp i dag kommer bli den första generationen på länge som mest sannolikt får det sämre än sina föräldrar. Kriminaliteten gör barndomen otryggare för många. Det urspårade skolsystemet föder en generation som får höga betyg men lär sig allt mindre. Ut kommer de sedan på en lika urspårad bostadsmarknad. Och hur framtidens arbetsmarknad ser ut vete fåglarna. Folket behövs i vården, skolan och andra offentliga verksamheter, men där är det nog få som vill jobba.

I motsats till Aftonbladets Anders Lindberg räds jag inte risken för att Sverige ska förvandlas till en autokratisk och ”ond” stat. En sådan rädsla kan endast en sosse ha när motståndaren tillfälligt får låna makten. Svensk demokrati är stabil. Däremot räds jag en framtid där Sverige förvandlas till en oförmögen stat. Ett land som allt oftare går ned på knä, där kärnverksamheten slutar att fungera och där det ständigt lappas och lagas.

Jag är i grunden en optimistiskt lagd person. Någon som brukar tänka och känna att det aldrig blir så illa som olyckskorparna kraxar om. Men det börjat bli allt svårare att behålla den optimismen.

Om vi trots allt ska försöka vara optimistiska ser vi en rörelse bakåt till det som fungerade förr: fram med böckerna i skolan, laga existerande järnväg i stället för att drömma om snabbtåg, bygg ungdomsfängelser och planera för ny kärnkraft. Basalt och verkningsfullt.

Försvarsmakten får nu rejält höjda anslag, men precis som de flesta kärnverksamheter är denna upprustning ett maratonlopp. Vi får helt enkelt hoppas att inget händer de kommande tio åren. Gudarna ska veta att vi har nog att hantera ändå.