Begreppet godhetssignalering (eng: virtue signalling) har kommit att beskriva hur somliga, vilka ser sig som lite förmer, i samhällsdebatten sätter sig på höga moraliska hästar och klappar andra på huvudet. Syftet är att stärka den egna sociala ställningen inom en grupp, eller på ett bredare plan i samhället i stort, inte sällan med en självförhärligande baktanke. Man vill framhäva sig själv som moraliskt oklanderlig.

I dag har begreppet definitivt en negativ laddning. Men det har med tiden, precis som begrepp som ”rasism” och ”kränkt”, kommit att överanvändas, och inom ytterhögern används det till synes om allt och alla som tar minsta ställning för någonting. För Ukraina. För Gazaborna – eller israelerna. Målet för dem som pekar ut alla ställningstaganden som godhetssignalering tycks snarast vara total nihilism, ty det är allt som återstår om vi blir amoraliska varelser som varken bryr oss om när tyranner invaderar grannländer eller när en stat bombar livet ur tiotusentals kvinnor och barn.

Det finns få konflikter som är busenkla. Men för somliga är det alltid lätt att ta ställning, skriva upprop och gråta offentligt. För dessa uppmärksamhetstörstande individer handlar ställningstagandet emellertid sällan om sakfrågan utan om dem själva. Att söka uppmärksamhet, att visa upp sig, att få ryggdunkningar från de egna leden.

Detta bevittnades under migrantkrisen 2015, då allt från artister till konstnärer och aktivister passade på att sola sig i glansen av Det Enda Rätta, vilket i detta sammanhang var att öppna gränserna för asylsökande. Det var inte läge att ställa knepiga och öppna motfrågor. Ty vem ville anklagas för att förespråka att barn drunknar i Medelhavet? Den med tvivel på det rimliga i att Europas gränser föll och en massmigration pågick genom hela unionen, från Italien till Sverige, gjorde bäst i att hålla tyst. Debatten dog.

Någonstans här glider vi över i ett annat negativt laddat begrepp – politisk korrekthet. Enligt Nationalencyklopedin är politiskt korrekta personer någon som ”på ett opportunistiskt sätt följer den dominerande trenden i samhällsdebatten”. Det krävdes en minimal ansträngning av alla kändisar som lät sina namn stå under ett upprop.

Det ordnades insamlingsgalor som Hela Sverige Skramlar där landets artistelit ställde upp och sjöng för flyktingarna. Programledaren för P4 Extra, Carolina Norén, konstaterade: ”Det här känns jätteviktigt och jag är glad att få vara med. Här får vi chansen att hjälpa till och visa att vi bryr oss om våra medmänniskor.”

Det är inget fel på insamlingsgalor. Det är inget fel i att bry sig. Men notera formuleringen ovan: ”visa att vi bryr oss.” Det handlar inte primärt om att hjälpa utan om att visa andra att man har en viss ståndpunkt, i detta fall att Sverige skulle ta emot alla som klev över gränsen utan att ställa frågor.

Hanne Kjöller har reagerat på populismen och opportunismen i godhetssignaleringen. Ingen är ju för att barnfamiljer vräks eller att barn dödas i Gaza, så frågan är vem eller vilka alla upprop och demonstrationer mot dessa företeelser egentligen riktas mot? Och framför allt: vad är alternativet?

Om en barnfamilj slutar betala hyra, ska de få bo kvar då? Om en terrorgrupp slaktar över tusen judar inne i Israel, ska Israel bara stå med armarna i kors då? Och var alternativet till åtstramningen hösten 2015 att fortsätta ha öppna gränser trots att asylmottagandet kollapsade och att Migrationsverkets egna boendeplatser tagit slut redan två år tidigare? Den som kritiserar (eller poserar, välj själv) behöver svara på ovanstående frågor, erbjuda ett alternativ. Annars är en underskrift, en sång eller ett brandtal föga värt. Men det görs i princip aldrig av dem som vill visa vad de står för.

Läsaren av denna blogg vet min ståndpunkt i kriget mellan Ryssland och Ukraina. Men även här finns förstås gott om posörer som valde att ta ställning offentligt i början men som sedan har försvunnit från offentlighetens ljus i frågan när det blev komplicerat. Ty Björn Ulvaeus har inga svar på de svåra frågorna, och det kanske man inte kan förvänta sig heller.

Jag är helt för att ta ställning för saker. Som jag konstaterade inledningsvis är alternativet en sorts nihilism, vilket vore ett outhärdligt samhälle där ingenting har ett värde och där vi likt lobotomerade går omkring utan att märka vad som händer runt omkring oss. Det är poserandet, opportunismen, som förtjänar kritik. Den är så billig, så simpel och så genomskinlig och ändå ges den alltid stor medial uppmärksamhet.

Om journalister lärde sig att ställa frågan ”hur ser ditt alternativ ut?”, skulle kanske fler tänka sig för innan de slänga upp sitt namn under en debattartikel vars enda syfte är att slå in öppna dörrar och demonstrera fina värden.