Folklistan heter svensk politiks nyaste stjärnskott. Det är en populistisk valsamverkan snarare än ett parti med målet att ta plats i Europaparlamentet i valet i juni. Kan det lyckas?

Det såg först ut som en hämndlysten Sara Skyttedals revansch på sitt gamla parti. Efter att hon petades som förstanamn på Kristdemokraternas EU-valsedel, snart ersatt av debattören och krönikören Alice Teodorescu Måwe, såg det ut som en illa dold hämndturné att starta ett eget parti i syfte att sno EU-kritiska röster från KD.

Ju mer vi lär om Folklistan, desto tydligare blir det att det i själva verket är Jan Emanuels verk, inte Skyttedals. Det är nämligen han, inte hon, som kommer stå som förstanamn. Och det var han som ringde henne för att förverkliga en idé, inte tvärtom.

Jag är inte Sara Skyttedals största fan. Men jag gillar när politiker står för något, vågar ta strid för det de tror på och är lite obekväma. Skyttedal innehar alla tre förmågor. Hon har dessutom suttit i EU-parlamentet en tid och sett denna maktens boning inifrån.

Kan det då lyckas? Ja, kanske. Sara Skyttedal och Jan Emanuel är tillräckligt välkända för att dra till sig medial uppmärksamhet, vilket är en förutsättning för att locka väljare. Det framgår inte hur projektet ska finansieras, men om Jan Emanuel har några bekymmer är brist på pengar inte ett av dem.

Däremot finns en rad stora frågetecken. Den som röstar på Folklistan vet inte vilken politik som ledamoten/ledamöterna kommer stå för eller vilken partigrupp de kommer tillhöra. Allt vi vet är att väljaren utlovas att Folklistans företrädare ska sätta svenska intressen främst, vilket påminner om Trumps gamla valslogan ”America first”. En sådan går emellertid att fylla med nästan vilket innehåll som helst, och i EU-maskineriet gäller det att hålla tungan rätt i mun. Alltid.

Folklistan har tio sakfrågor som invalda ledamöter förväntas fokusera på. I övrigt är kandidaterna fria att driva sina egna frågor. Skyttedal har rätt i att systemet med partier med företrädare som är ålagda att följa partiets minsta vink och förbjudna att tänka själva, är förlegat.

Att gå till val på en idé eller ett antal sakfrågor behöver inte vara fel. Piratpartiet tog sig in i EU-parlamentet genom att lova att slåss för vår personliga integritet och sedan rösta med sin partigrupp i andra av partiet nedprioriterade frågor. Det var en ärlig och enkel varudeklaration före valet, och Folklistan behöver göra något liknande för att verka trovärdiga.

Å andra sidan har gemene väljare mycket liten koll på hur maktdelningen i EU ser ut ändå, så det kanske inte spelar så stor roll i slutändan hur realistisk eller trovärdig Folklistan är. Om det lyckas väcka väljarnas engagemang genom att vädja till tämligen sund EU-skepsis kan det räcka långt.

Att driva en EU-kritisk linje med målet att dra en gräns för hur mycket makt som kan överföras till EU och allra helst plocka tillbaka självbestämmande hem till Sverige och det svenska folket är sympatiskt. Här befann sig Sverigedemokraterna tidigare också innan de blivit för varma och bekväma i maktens korridorer. Men vi ska veta hur svårt detta är, i synnerhet för uppstickare på en lista som inte ens är ett parti.

Hur folklig är då Folklistan? Jan Emanuel är en stenrik välfärdskapitalist. Skyttedal en toppolitiker med mångårig erfarenhet av både inrikes- och EU-politik. Vilka de övriga fyra på listan är vet vi inte i skrivande stund, men det uppges vara personer från olika partier. Kanske kan man få några folkliga ansikten som kan leva upp till namnet.

Skyttedals paroll som KD-kandidat inför förra EP-valet var ”ett lagom EU”. Hon menar att utvecklingen gått i motsatt riktning, vilket inte är svårt att se. Det är något för alla väljare att ta med sig. Att förändra denna koloss inifrån är något svenska politiker har velat göra i snart 30 års tid. ”How’s that working for you?” som dr Phil skulle ha sagt.

Se även:
Henrik Jönssons 100% med Sara Skyttedal & Jan Emanuel