Det har varit några bra månader för Ulf Kristersson. Historien föll sig så att han fick bli statsministern som tog Sverige in i Nato, en fråga hans parti drivit länge. Inflationen går ned, det spås en vändning i ekonomin under 2025 och förtroendesiffrorna för både honom och Moderaterna pekar uppåt. Mot bakgrund av allt detta blir det särskilt förunderligt att Kristersson nu kastar allt överbord för en idiotisk prestigefråga.

Partier till vänster tillsammans med C och L har drivit på för att få på plats en ny könstillhörighetslag. I strid mot alla varningsklockor som har ringt när det gäller unga med könsdysfori. ”2007 diagnosticerades 31 personer med könsidentitetsstörning. 2017 hade siffran stigit till 727. En ökning med mer än 2 200 procent”, berättar Hanne Kjöller i DN. Den i särklass största ökningen kom att utgöras av flickor mellan 13 och 17 år. Många hade psykisk ohälsa och andra diagnoser, som autism.

Förstår inte politikerna vad som håller på att hända? Det som pågår är politiskt sanktionerad barnmisshandel, och i stormens öga står Ulf Kristersson och försöker balansera mellan trycket utifrån och missnöjet inifrån. Hans agerande hittills har inte imponerat.

Det frågan handlar om är en förenklad process och sänkt åldersgräns för att få byta juridiskt kön. Det ska inte krävas en diagnos. RFSL är förstås en av de stora påtryckarna i frågan. Det förslag som nu ligger för beslut är att gränsen ska gå vid 16 år, det vill säga en minderårig person som varken får köpa en öl eller ta en snus.

Men det kunde ha varit ännu värre. Den tidigare regeringens förslag som skickades ut på remiss föreslog en 12-årsgräns. Socialdemokraterna och (framför allt) Miljöpartiet drev alltså att mellanstadieelever skulle kunna byta juridiskt kön.

Försvararna menar att det finns kontrollinstanser som förhindrar felaktiga beslut. Men Socialstyrelsen är knappast en trovärdig expertmyndighet här. Snarare är den ängslig och anpassningsbar utifrån den rådande samhällsdiskursen. Därifrån har barn således inget skydd att vänta sig.

Vi minns exempelvis hanteringen av de apatiska flyktingbarnen, ett unikt svenskt fenomen. Men vi behöver inte ens gå så långt bakåt för att se hur vingligt den så kallade expertmyndigheten hanterar allvarliga frågor. Efter Uppdrag Gransknings inslag ”Tranståget” ändrade myndigheten sina rekommendationer för pubertetshämmande hormoner till barn.  

Det går att fråga sig om ökningen av unga med könsdysfori ligger på 2 000 procent även i våra grannländer. Om inte, bör det noggrant utredas vad ökningen beror på. Vi kan förstås gissa redan nu. Vi vet nämligen redan, utifrån Socialstyrelsens egen kartläggning, att det i gruppen med könsdysfori finns en överrepresentation av autism, personlighetssyndrom, självskadebeteende, psykossjukdom, missbruk, ångest och depression. Det kan således finnas en hel del att ta tag i innan byte av kön kan komma i fråga.

Men, invänder någon, det handlar ju bara om ett byta juridiskt kön. Inte operera någonting. Visst, men vad blir rimligen nästa steg när personen fyller 18? Om det första steget redan är taget, vem kan förväntas neka en fysisk könskorrigering? Lagen och myndigheterna har ju redan gett tummen upp. Go for it girl!

Vad en 35-åring väljer att göra med sin könsidentitet har jag inga synpunkter på. Men när det handlar om väldigt unga personer som inte ens har gått ut skolan måste det finnas ett samhälleligt skydd. Det är så vi resonerar i alla andra frågor. Det är därför åldersgränser finns till att börja med. Annars skulle 12-åringar få dricka öl, köra bil och kandidera till riksdagen.

Vi kan reda räkna ut hur det här kommer att gå. Lagen röstas igenom, alla som stöder den känner sig fina inombords. Ökningen av unga med könsdysfori fortsätter att öka, problemen som räknats upp ovan minskar inte och sedan kommer bakslaget när många ångrar ingreppet. Samhället har svikit en utsatt grupp. Ännu en gång. Det är nämligen så vi agerar i Sverige. Misstag är till för att upprepas.

Ulf Kristersson skulle kunna visa ledarskap, problematisera och sätta ned foten. Han är trots allt statsminister. I stället ser vi en ledare som svansar omkring och sprider dubbla budskap. Det är ett ynkligt beteende, och vilka som är de stora förlorarna i den här hanteringen vet vi.