2020 har varit ett märkligt år. För mig personligen har det innehållit allt från vattenläckor till en stegvis vandring till en kristen gemenskap i en lokal församling.

Mycket har hänt som vi inte kunde förutspå när vi skålade in det nya året i slutet av 2019. Pandemin är förstås den stora händelsen som kommit att prägla hela året.

Men mycket har också förblivit detsamma. Landets statsminister heter fortfarande Stefan Löfven. Regeringsunderlaget är fortfarande absurt, för att låna Ulf Kristerssons ord, och ingenting har förändrats till det bättre.

Inför förra valet var jag rätt övertygad om att Löfven skulle sitta kvar men sedan lämna över till någon annan under denna mandatperiod när maktinnehavet var säkrat. Så har det inte blivit, och just nu känns det som att vi aldrig kommer bli av med karln. Än mindre hans maktparti.

Den politiska kartan har ritats om, och det gnissel som märktes i januarisamarbetet tycks under pandemins många gemensamma pressträffar ha ombytts i någon sorts insikt om att det inte finns något annat alternativ. I synnerhet Centerpartiet och Socialdemokraterna verkar ha hittat varandra igen.

Oppositionen i riksdagen blir visserligen alltmer sammansvetsad sakpolitiskt, men om de inte kan entusiasmera fler väljare ens under en mellanvalstid när regeringar tenderar att samla som minst stöd, hur ska de lyckas i nästa val?

Det kan tyckas paradoxalt. Trots att alltfler svenskar anser att samhällsutvecklingen går åt fel håll, trots att alltfler oroar sig över brottsligheten och den otrygghet som begränsar många människors frihet, är stödet för socialdemokratin alltjämt runt 30 procent.

Den enda rimliga förklaringen måste vara att väljarna drar slutsatsen att oppositionen skulle vara ännu sämre om den fick chansen att regera.

Slutsatsen är tämligen enkel: det behövs nytt blod i riksdagen.

Dystopiskt. 


Jag vill rikta ett varmt tack till alla er läsare för året som gått. Skrivlusten har gått lite upp och ned, mycket på grund av hemsituationen med en ett- och treåring som pockar på konstant uppmärksamhet. Min förhoppning är att det inte har märkts i alltför många texter. 

Tack för att ni läser. Tack för att ni kommenterar. Och tack för att ni (nästan alltid) håller en bra ton som ger ett bra samtalsklimat. Slutligen vill jag tacka er som gjort donationer under året, stora som små. Ni vet vilka ni är. Tack. 

Med dessa ord önskar jag alla läsare ett Gott Nytt År!


2020 i urval

December: Kryphålsleken
November: Förbrukad
Oktober: Fem år senare
September: Att kasta bort ett land
Augusti: Ni utnyttjade vår gästfrihet
Juli: Flykten från samtiden
Juni: Den sämsta regeringen någonsin
Maj: Identitet, samhörighet och integration
April: Kompetensregnet som blev en kostnadsbomb
Mars: Socialdemokratin är och förblir fienden
Februari: Värdegrunden som Potemkinkuliss
Januari: Med verkligheten som fiende