Göran Lambertz ger sig inte. I gårdagens Debatt i SVT avslöjade Lambertz att han på fredagens DN Debatt skulle ta upp ytterligare ”fem nya punkter”, som tillägg till de tidigare fem, som alla är tung bevisning mot Thomas Quick. Det han presterar i sin andra debattartikel är om möjligt ännu mer pinsamt än i den första.

Lambertz säger sig ha läst Hannes Råstams bok tre gånger och blivit alltmer kritisk. Det är svårt att förstå hur detta hänger ihop. Och det är faktiskt direkt generande att Lambertz nu gör bort sig inför öppen ridå på detta sätt genom att yrvaket hänvisa till ”bevis” som ogiltigförklarats av hovrätten, tillbakavisats i resningsansökningarna eller plockats sönder och samman av Hannes Råstam.

Hur en inristning på ett träd kan koppla Quick till mordet på norska Therese Johannesen, som aldrig återfunnits, får vi inte veta. Lambertz återger också indiciet med ”ärret” (som inte var något ärr) på flickans arm. Denna historia har Hannes Råstam berört utförligt i både sina dokumentärer från 2008 och i den bok som Lambertz säger sig ha läst tre gånger (månne läser han dåligt).

Ett annat exempel är en detalj som rör mordet på israelen Yenon Levi, från vilket Bergwall frikändes 2010. Att Quick skulle ha smekt offret på insidan av tröjan styrks enligt SKL av blodspår på kroppen. Men att SKL i samma fall hävdade att de glasögon som hittades på platsen med stor sannolikhet tillhörde en annan misstänkt är tydligen inte av något intresse för Lambertz.

Därutöver nämner Lambertz inte med ett ord att Quick beskrev offrets bröst som hårigt, vilket är fel, eller att han inte kunde beskriva hur eller ens var kroppen lämnats samt vilket mordvapnet var. Han gör sig därmed skyldig till samma selektiva urval av bevisning som åklagarsidan och polisen när Quick dömdes för mord. De punkter som Lambertz presenterar är redan bemötta och skjutna i sank.

För att få en uppfattning om hur sektliknande resonemangen för Quicks skuld är, se gärna debatten från 2010 mellan Gubb Jan Stigson och Hannes Råstam (det osynkade ljudet till trots). Stigsons argumentation är väldigt typisk för den sida som anser att Quick är skyldig: Han fokuserar på enskilda detaljer och lyfter fram små indicier men bortser från att Quick lämnat oerhört många felaktiga uppgifter som ïndikerar att han faktiskt chansar hejvilt. Självfallet träffar Quick rätt ibland i de mängder av förhör som hålls och eftersom han i dessa lägen får en direkt respons av polisen, krävs inget övermänskligt intellekt för att förstå att han är på rätt spår. Quick lämnar själv väldigt lite spontan information.

Problemet med förhören är att de pågår under flera år och leds av samme förhörsledare. Det krävs otaliga förhör innan polisen får fram de indicier som Lambertz nu, i likhet med tidigare Christer van der Kwast, Claes Borgström och Gubb Jan Stigson, återlanserar som ”övertygande bevisning”.

Både Lambertz och Stigson menar att det finns mycket som tyder på att Quick är den perfekte gärningsmannen. Men Quick har aldrig knutits tekniskt till en enda av mordplatserna. Han kan inte sakligt redogöra för hur han tagit sig till och från platsen. Det finns inte en tillstymmelse till teknisk bevisning mot honom (däremot finns sperma som inte tillhör Quick i ett av de norska mordoffren). Det finns inte ett enda vittne som pekat ut honom. Quick figurerade inte i brottsutredningarna innan han själv började erkänna morden i den så kallade återgestaltningsterapin på Säter, vilket i sig är ett varningstecken för varje sunt tänkande polis. Skyldiga ramlar ytterst sällan av egen vilja i knäna på utredarna.

Det finns alltså väldigt många faktorer som motsäger att Quick har begått de mord han erkänt och dömts för. Och nu, när det pågår resningsprocesser i sex återstående fall (två av morden har Sture Bergwall friats från, tre har han beviljats resning i och i ytterligare tre har ansökningar inlämnats), ger sig plötsligt Göran Lambertz in i diskussionen. Om det är på detta sätt ett justitieråd i Högsta domstolen ser på bevisvärdering i brottmål, blir jag mörkrädd. Lyckligtvis delar ytterst få jurister Lambertz åsikt i fallet Quick. Han gör sig till därför till åtlöje både bland allmänhet och jurister.

Tidigare bloggat:
Lambertz’ nakne kejsare

Övrigt:
SvD:s Faktakollen sammanfattar felaktigheterna i Lambertz ”övertygande bevisning”.