Jag har bloggat om kravlösheten i den svenska skolan och de katastrofala effekter vi ser av den. Men det är inte bara på detta område som Sverige sitter i denna kravlöshetens förlamande grepp. Den är utbredd i hela det svenska välfärdssamhället, och kanske en direkt effekt av det.

Detta gäller även i flyktingpolitiken. Att Sverige har Europas (världens?) mest liberala invandringspolitik är vida känt. Vi tar emot flest flyktingar i absoluta tal av alla EU:s medlemsländer. Liberaler tycks generellt positiva till detta. Det som gör att politiken gnager hos mig är att det inte tycks finnas någon plan för vad som ska hända med flyktingarna när de väl landat i Sverige.

Att öppna gränsen är en sak, men sedan då? Hur ska alla komma i arbete? Efter 15 år i Sverige har endast 60 procent av flyktingarna i åldern 20-64 en egen försörjning. Det är uselt. Diskrepansen i förvärvsfrekvensen mellan svensk- och utlandsfödda är gigantisk – 82 respektive 58 procent. Men när statsministern helt korrekt konstaterade att arbetslösheten inte främst är ett problem bland etniska svenskar, ropades ”rasist!”. Och där dog den diskussionen innan den ens kommit igång.

Sverige är väldigt dåligt rustat för att lotsa nyanlända in i samhället och ut till ett självständigt liv. Det svenska samhällsbygget vilar i hög grad på skyddande lagstiftning som är jätteskön att ha i ryggen för vissa, exempelvis den som redan har ett jobb, men fungerar som en skyddsmur mot alla andra.

Det kan utan överdrift sägas att Sverige har misslyckats kapitalt med integrationspolitiken, särskilt när det gäller vissa utomeuropeiska grupper som tycks dömda till utanförskap från första dagen. God integration handlar inte om att flyktingar ska lära sig att fira midsommar och äta surströmming utan om att bli självständiga människor i sitt nya hemland.

SFI fungerar inte. Arbetsförmedlingen, vars klientstock i dag till 40 procent består av utlandsfödda, är en av landets sämst fungerande myndigheter. Arbetsgivare ställer krav på utbildning, hyresvärdar kräver en allt högre inkomst i relation till hyran. Hur ser vägen framåt ut för en nyanländ? Varken regering eller opposition har några svar.

Till detta kommer synen på försörjningskravet vid anhöriginvandring. Här har regering och riksdag i någon sorts god tanke fattat ett beslut som leder till utanförskap. I teorin finns en försörjningsplikt för de som vill ta hit familj och släkt, men undantag görs regelmässigt. Lagt till att 4 av 10 beviljade uppehållstillstånd går till anhöriga får vi resultatet att många människor kommer till Sverige utan att någon kan stå för deras uppehälle. Annat än skattebetalarna.

Kombinationen av en generös flyktingpolitik utan ett genomtänkt mottagande och omhändertagande samhällsstrukturer som försvårar för människor att bli självständiga dömer i praktiken tusentals om inte hundratusentals människor till ett liv i utanförskap och bidragsberoende.

För dessa människor väntar oändliga kontakter med socialsekreterare på försörjningsstödsenheter runt om i landet, meningslösa kurser och praktikperioder som inte leder någonvart. Detta knäcker människors självförtroende och det tär på kommunernas resurser.

Anders Borg var förvånansvärt öppen med att tillväxten skrivs ned för de kommande åren delvis på grund av ökade kostnader för asyl och integration. Borg nämner en ”ganska påtaglig ökning” av konstnaderna kopplade till detta, och menar att det handlar om ”betydande miljardbelopp” som kommer att ackumuleras ytterligare under kommande år. SvD beslöt att stryka denna del av TT-nyheten, men Skånskan har den kvar, och Reuters var inte sena att citera finansministern.

Samtidigt beräknar Migrationsverket att de kommer behöva ytterligare 48 miljarder kronor för att klara handläggningen av det växande antalet asylsökande under den kommande mandatperioden. För att betala detta skulle det svenska försvaret behöva läggas ned under ett helt år. Men några besparingsåtgärder har inte diskuterats vare sig hos regeringen eller oppositionen. Trots att alla utgifter i den nutida retoriken ska finansieras ”krona för krona”.

Det är förbluffande att det pratas så mycket om verklighetsbeskrivningar och så lite om lösningar på reella problem. Men det har kanske sin förklaring i att somliga inte ens vill erkänna problemens existens. Då behövs ju heller inga lösningar.

Integrationsminister Erik Ullenhag vill lyfta fram positiva exempel. Hans syfte tycks vara att visa att allt inte är nattsvart. Men det har heller ingen hävdat. Vad vi däremot bör prata om är att antalet så kallade utanförskapsområden har ökat från 3 stycken 1990 till runt 156 i dag och att så få utlandsfödda arbetar.

Det är inte fel att ställa krav. Det är snarare det enda sättet att ge människor frihet under ansvar och möjliggöra ett självständigt liv. Dagens politik är en motorväg i rakt motsatt riktning. Det är alarmerande.

Tidigare bloggat:
Flyktingar i arbete

Läs även:
Fnordspotting, Cornucopia