Det har blivit fult att ställa krav i Sverige. Människor känner sig utpekade. Kränkta. Rent av diskriminerade. Sällan är detta så tydligt som i den svenska skolan.
Det börjar redan i grundskolans första stapplande år. Jag minns när jag i högstadiet gjorde en ”praktik” i några veckor på min lågstadieskola. Det var intressant att se vad som hade hänt sedan jag gick där sex sju år tidigare, tänkte jag.
På ytan verkade allt vara vara detsamma, förutom att eleverna hade fått tillgång till datorer. Men jag slogs av hur mycket lek som nu präglade skoldagarna i de två lägsta årskurserna. Det tycktes knappt ske någon reell undervisning längre. Allt skedde i väldigt lättsamma former.
I dag lär det vara mycket värre. Ty även om Alliansen med Jan Björklund i spetsen har kritiserat den gamla flumskolan och sökt ställa krav med fler nationella prov och betyg från årskurs 6, fortsätter kunskapsnivån att rasa hos svenska elever.
När jag studerade till socionom hade jag en lärare som med bestämdhet vände sig mot vad han kallade ”gymnasifieringen av högskolan”. Detta var ofta väldigt uppenbart, men gymnasifieringen gäller inte bara utbildningar som socionomutbildningen (som knappast tillhör de tuffaste) utan även några av landets så kallade elitutbildningar. Kunskapskraven sänks som en följd av att eleverna inte har med sig ens basala kunskaper från grundskolan och gymnasiet.
Det som började som en skakning på nedre däck sprider sig sålunda även till de övre däcken. Den högre utbildningen påverkas oundvikligen av vad som sker i grundskolan.
Kvaliteten på svenska universitet och högskolor är på väg utför. I åratal har oroade rektorer och lärare inom flertalet fakulteter slagit larm. Så sent som i våras släppte KTH en rapport (PDF) som visar att var femte student inte klarar grundskolans matematik och nära hälften har svårigheter med gymnasieskolans nivå. Lärare på språkutbildningar berättar om en likartad situation.
Elever har alltså inte fått med sig ens grundläggande kunskaper i språk och matematik från gymnasiet. Tentaanvisningar förstås inte. Uppsatser är så dåligt skrivna att de knappt går att begripa. Längre texter blir en för stor utmaning för eleverna att ta till sig. Och elever på landets elitutbildningar har svårt för matematik som blir mer komplex än plus och minus.
Det är svårt att se detta som något annat än ett resultat av den kunskapsfientlighet och antikravkultur som spridits i Sverige i flera decennier. Men det är även ett symptom på ett systemfel i skolan.
I dagens skola har föräldrarna flyttat fram positionerna, och det är inte alltid till det bästa. När föräldrar inte pushar sina barn att bli kunskapstörstande utan endast ser till att deras telningar får de bästa betygen, när barn och föräldrar pressar lärare till att sätta de betyg som önskas, har en mycket skadlig maktförskjutning skett.
Det är svårt att se hur denna trend ska kunna vändas i ett samhällsklimat där antikravkulturen blivit dogm. I dag tycks det finnas en stor politisk enighet kring att skolan ska vara kravlös, även om ingen politiker förstås skulle uttrycka det så. Medierna är å sin sida upptagna med att skildra hur stressade dagens unga är. Krav skapar stress, vilket leder till ohälsa. Någonstans längs vägen måste förmodligen Folkhälsoinstitutet kopplas in.
Men långt innan dess har nog de elever som faktiskt vill lära sig något, och de föräldrar som vill pusha dem till stordåd, sökt sig någon annanstans.
Tidigare bloggat:
Den slappa svenska skolan
Dags att vända Atlantångaren nu
När curlingföräldrarna tog över skolan
Läs även:
Håkan Boström
Jobbade en period som lärarvikarie förra året. Allt är precis lika illa som du befarar. Som lärare har du inget att backa upp med om du vill få tyst på störande elever. De tar över lektionerna fullständigt.
Som tur är finns det ibland skötsamma elever som hjälper till att hålla ordning under lektionerna. Men ibland funkar inte det heller.
En annan sak är alla dessa datorer och telefoner som eleverna fipplar med under lektionstid. Datorerna är det meningen att de ska ha under lektionstid, men att jobba på, inte spela Candy Crush Saga på medans jag har genomgångar. Jag får inte beslagta dessa under lektionstid. Det provade jag men då gick ungarna och gnällde på rektorn(!) som i sin tur gav mig en tillsägelse om att datorerna "är tänkt att vara ett stöd"…(!?)
Lärarnas status och makt i klassrummen måste återupprättas, annars spelar det ingen roll vilka övriga åtgärder som tas.
När jag gick i högstadiet (omkring 2005) så hade vi redan då lärare som inte följde kursplanen. På mattelektionerna skulle vi ha "lek och dans" istället för att räkna (faktiskt citat "Ni räknar ju steg i dansen, det är också matte"), och på naturkunskapen fick vi göra sprattelgubbar. Gick till slut till rektorn för att framföra klagomål på att undervisningen inte höll måttet. Ingenting hände, rektorn såg inga problem med att skolan inte följde läroplanen.
Jag har haft det relativt lätt i skolan och har även försökt lära mig på fritiden eftersom undervisningen inte var tillräcklig, men för de som hade det lite svårare och kanske inte hade lika mycket stöd hemifrån hade det behövts bättre lärare, bättre undervisning och mer disciplin i skolan. Inte kaos i klassrummet, målning av mandalas och ringdans. Många i min gamla klass fick en smärre chock när vi började gymnasiet, eftersom de inte ens klarade av den mest grundläggande matematiken.
Skolan har knappast blivit bättre sedan dess. Om/när jag får barn så känns det högst motvilligt att placera dem i dagens svenska skola.
Allt hänger ihop i dagens omoraliska tvångssystem, man är tvungen att gå i grundskolan istället för att lära sig relevanta saker, sedan lockas man att börja gymnasiet på grund av alla regleringar på arbetsmarknaden och bostadsbidrag och studiebidrag (och att man inte kan något vettigt), sedan behöver man också gå i högskolan då man inte lärt sig något nyttigt i gymnasiet, och sedan måste man söka sig till a-kassan på grund av att man inte har den kompetens som efterfrågas.
Är inte detta den gamla vanliga litanian? Skolan har enorma problem idag men faktum kvarstår att svenska skola var i världstoppen fram till början på 90-talet. Före kris, före friskolereformen (som jag stöder) före vinstintressena och inte minst före Björklunds bärsärkagång med dåligt underbyggda och kunskapsfientliga(!) reformer. Det ständiga skitsnacket om svenska skolan, inte minst från skolministern(!) har knappast gynnat heller.
En annan intresant slutsats är att länder som liksom Sverige satsat på "krav", "ordning och reda", betyg, läxor och privatisering har unisont fallerat, samtidigt som länder med enhetlig skola, av politiker respekterade lärare och aktiv engagerad pedagogik på skoltid lyckas ganska bra.
Samtidigt verkar det som skolresultaten faller i hela den utvecklade världen, speciellt för pojkar, vilket kan tyda på djupare strukturfel i de nationella skolsystemen.
Skall man ta sig ur den sunkiga skoldebatten á la Major Björklund får man allt tänka ett varv extra.
Min son gick ut gymnasiet i juni och han och kompisarna garvar rått åt vuxenvärldens idiotiska skolexperiment. Han drar tydligt slutsatserna av konsekvenserna av vinstintressena, betygsinflationen och kraven på "genomströmning". Att vara skolentreprenör är ungefär det minst riskfria entreprenörskap man kan ägna sig åt. Det är bara att håva in vinsterna från skattemedel, medan eleverna får minimalt antal lärarledda timmar och lektioner regelbundet ställs när man inte hyr in några vikarier. Skolkonkurrensen är helt enkelt ett race mot botten.
Det är överhuvudtaget inget fel på svenska elever. De bara reagerar på den dålga respekt de bemöts med varje dag i en av framförallt liberala (men också från (s)) politiker sabbad skola.
I ett samhälle där kunden ska vara kung och det mesta ses som säljnisse-kund-relationer (ingen behöver veta något annat än att det har gjorts ett köp; att ha kunskaper för att kunna använda en pryl, en bok eller en tjänst ses som onödigt) blir det naturligtvis svårt att upprätthålla något slags normer, eller några krav som du faktiskt måste jobba hårt om du vill uppfylla. Litet längre upp i den akademiska granen ser man hur pratvetenskaper som t ex genusstudier och kodade, fåniga ”symbolstudier” eller flummig litteraturvetenskap utan stringens frodas. Dagishögskolan är här för att stanna – eller?
@ Magnus
Du har definitivt rätt om dagishögskolan med dess "kodade studier" etc. Men jag undrar banne mig om en feministkritisk studie skulle tillåtas. Jag har aldrig studerat på Södertörn (feminismens mecka), men fått intrycket att där är det åsiktskonsensus att feminismen är elimentär i statsapparaten, och inga normförbrytelser tillåtes. Jag skulle gärna se en privat högskola eller universitet med helt annan linje, en öppen sådan.
/ Magne
@Magne: Ja, vetenskap och forskning (i vid mening) har ju av tradition ansetts stå i motsats till ideologier och statligt omfattade dogmer, men idag är det nog inte en hållning som vare sig forskare, professorer eller studenter är beredda att ta upp kampen för på allvar. Och det gäller förvisso inte bara Sverige, även om det är ovanligt tydligt här.
Som vanligt så hävdar jag att folkpartiet skolpolitik är fullt begriplig om man betänker att den är till för att gynna lärarna.
/B