”Det är spännande att få vara med när Sverige förändras”, sade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson på den famösa träffen ”Sverige tillsammans” i oktober. Det var bara dagar innan det började komma 10 000 asylsökande i veckan. Och nog förändras Sverige nu, men kanske inte riktigt som ministern avsåg.

Malmö har styrts av Socialdemokraterna i 20 år. Staden har under lång tid haft omfattande asylinvandring. Kort sagt borde Malmö vara ett socialdemokratiskt skyltfönster för resten av Sverige och hela världen. Men något gnisslar här. Under dessa 20 år har nämligen utvecklingen gått käpprätt åt skogen.

Skattekraften har rasat jämfört med övriga Sverige, vilket i klartext betyder att dubbelt så stor andel som riksgenomsnittet lever på försörjningsstöd i denna stad och många med jobb har låga inkomster. Antalet hemlösa har ökat från 723 till drygt 2000 på tio år (2005-2015). En fjärdedel av Malmö stads budget på 20 miljarder kommer från det kommunala utjämningssystemet och andra bidrag från staten. Utan generösa bidrag från övriga landet hade alltså Malmö gått i konkurs. Nu behöver staden inte vidta radikala åtgärder utan kan fortsätta som tidigare.

Malmö ligger, som Tino Sanandaji tidigare visat, kanske tio femton år före resten av Sverige. De problem som den sossestyrda staden har kommer vi se i allt högre grad även på annat håll. Ty problemen är knappast unika för Malmö, de har bara hunnit utvecklas under längre tid där.

Det handlar om att människor inte har råd eller möjlighet att ta sig in på bostadsmarknaden och en socialtjänst som blir en allt större hyresvärd till följd av detta. Det handlar om ett växande antal människor i vissa områden som lever på olika sorters bidrag och inte tar sig vidare till egen försörjning. Det handlar om att välfärdssystemen sätts under enorm press. Det handlar om områden som polisen i praktiken betraktar som förlorade i kriminalitet och utanförskap.

Det har under den senaste tiden talats väldigt mycket om de nya asyllagarna. Dessa har nu röstats igenom i riksdagen och ska börja gälla inom kort. Det som ofta glöms bort är att de allra flesta som kom som asylsökande i fjol inte kommer beröras av dem. Det betyder att närmare 150 000 asylsökande kommer prövas enligt de gamla generösa reglerna, vilket gör att minst hälften med stor sannolikhet får stanna. Därtill kommer deras anhöriga för återförening. Än så länge har vi bara sett prislappen för det initiala mottagandet (främst akutboende), snart kommer kostnaderna för integrationen och mer långsiktigt boende och uppehälle.

Den statliga etableringsersättningen löper i två år. Därefter ska kommunerna ta vid. Johan Westerholm har länge påmint om att kommunerna runt valåret 2018 kommer se kostnadseffekter när nyanlända går från statlig ersättning till kommunalt försörjningsstöd.

Jag kan upplysa om att de på många håll i dag får både och, åtminstone i Stockholm. Detta har med höga boendekostnader att göra. Eftersom etableringsersättning och bostadsbidrag inte täcker hyror på uppemot 15 000 kr/månad (här talar vi om tvårummare i stadens egen regi, inga svartkontrakt) och samtidigt levnadsomkostnader, måste socialtjänsten som beviljat boendet komplettera med försörjningsstöd. (Det ska dock bli intressant att se hur samma socialtjänst ställer sig till boendekostnaden när etableringsstödet har löpt ut.)

För många kommuner runt om i landet väntar en kostnadschock. Alltmer tyder på att Sverige är på väg in i en turbulent tid. SKL spår att kommunernas ekonomi kraftigt försämras åren efter 2018. Detta kommer främst slå mot de mest kostnadskrävande verksamheterna (inte minst skolan och äldreomsorgen). Det är därför under nästa mandatperiod den berömda Utmaningen® uppstår på allvar.

Jag kan förstå om Anna Kinberg Batra och övriga alliansvänner, i den mån de är en allians eller ens vänner numera, inte är jättesugna på att ta över ett land där regeringen kommer få hantera kommunala uppror och genomföra gigantiska kostnadsminskningar. Men den som inte är redo att hantera problem den själv varit med att skapa, har över huvud taget inte i politiken att göra.

Det vi nu ser är lugnet före stormen. Njut medan du kan, Stefan Löfven.

Tidigare bloggat:
Välfärdspessimism
Malmö stad köper bostadsrätter – vem betalar?

Läs även:
Så blev Malmö fattigast i Sverige, Widar Andersson