Jan Björklund proklamerade i Almedalen i går att han som ett svar på Brexit vill se ”mer EU”. Som för att för säkerhets skull förtydliga hur lite det har hänt i svensk EU-debatt på 20 år kontrade Annie Lööf med att Centerpartiet minsann vill se ett ”smalare men vassare EU”.

Björklunds utspel är inte oväntat. Det som tidigare hette Folkpartiet har länge varit riksdagens mest EU-vänliga parti. Oftast helt okritiskt till mer överstatlighet och mindre nationellt självbestämmande och helt uppfyllt av tanken på Projekt Europa. Denna fanatism uppvisade Björklund på nytt i går.

I likhet med Stefan Löfven och andra EU-vänner bygger Jan Björklund stora delar av sitt försvarstal på en halmdocka. Sverige ska inte isoleras. Vi ska samarbeta med andra. Europa blir starkare om vi löser gemensamma utmaningar tillsammans. Dessa självklarheter har inte ens den fränaste EU-kritiker något att invända mot.

Motståndet mot EU handlar inte om att fälla upp vindbryggan, isolera Sverige och sluta handla med omvärlden. Det handlar om nationellt självbestämmande och att gå ur en politisk union på dekis.

EU-vännerna pratar mycket om handel. Ja, fri handel är grundstenen i ett välmående och rikt samhälle. Men det är viktigt att komma ihåg vad som möjliggör handel. Det är inte politikerna utan vi alla som konsumenter. Ukip-ledaren Nigel Farage (som nu meddelat att han avgår) belyste detta i en intervju i Fox News:

Europe is becoming a little backyard. 85 per cent of the global economy is NOT in the European union. And for people to say that unless we stay in a political union governed by unelected old men in Brussels that somehow will stop us buying and selling goods and services from each other, clearly they have no conception of what trade is all about.

Trade is not made by politicians. Trade is not made by bureaucrats. Trade is made by people watching this program. They like a car, they like a bottle of wine, they think the price is right and they choose to buy it.

Det hela är väldigt enkelt, egentligen. Ändå envisas EU-vännerna med att låta som om det är byråkrater i Bryssel som möjliggör handel mellan människor och stater. Det är förstås trams.

Det EU handlar om är i hög grad att begränsa och reglera handel. Vinnarna? Förutom den politiska adeln främst de stora multinationella företagen. De älskar regleringar eftersom de, till skillnad från mindre uppstickare, har råd att hantera dem.

I realiteten spelar det mindre roll om Jan Björklund vill ha ”mer EU” eller om Annie Lööf föredrar en ”smalare men vassare” union. EU som politisk union går i en enda riktning, och det är mot mer överstatlighet, mindre nationellt självbestämmande och minskad möjlighet att utkräva ansvar. Detta är den realitet som svenska politiker borde bemöta i stället för att försvara en union som de vill se men som inte finns.

Det vi ser byggas framför våra ögon är ett post-demokratiskt Europa. Och förfärande många hejar på.