Det pågår en global kampanj under hashtaggen #MeToo. Jag sympatiserar med grundtanken. Att våga tala ut om sexuella övergrepp och visa andra att de inte är ensamma om sina upplevelser är något positivt.

Personer som tar sig friheten att sexuellt våldföra sig på eller på olika sätt utnyttja andra ska anmälas och dömas för detta. Vi ska alla ta avstånd från handlingar som kränker andra människors kroppsliga integritet.

Alltför många kvinnor och flickor håller dock tyst, av skam eller rädsla, vilket innebär att gärningsmän går fria och kan fortsätta att utsätta andra för samma sak. I dagarna har flera kända personer i både Sverige och andra länder pekats ut för sådant som ska ha skett för flera år sedan. Det är för sent för rättvisan att ha sin gång.

Samtidigt som syftet med något kan vara gott, kan det emellertid även föra med sig oönskade konsekvenser eller kidnappas av personer med andra agendor. Det är här jag ser risker med #MeToo-kampanjen. I synnerhet när frågan på bara några timmar kom att handla om ”alla mäns ansvar” och, såklart, den ”destruktiva mansrollen”.

Jag kan bara vara ansvarig för mina egna handlingar. Att vara en åskådare till ett brott och inte ingripa är en sak, men att kräva att en person ska ta på sig ansvaret för andras handlingar bara för att man råkar ha samma kön är inte direkt en liberal tanke. Ändå förfäktas denna idé nu i sociala medier av personer som kallar sig liberaler. Denna kollektivistiska människosyn ställer jag inte riktigt upp på.

När något blir viralt som #MeToo nu har blivit är det vanskligt att försöka nyansera och hävda att det kanske inte är så här enkelt eller svart och vitt. Den som gör det, vilket Elisabet Höglund försökte sig på, riskerar att bli uthängd som en förfärlig människa. I detta fall en våldtäktsförespråkare. Med risk för att vantolkas ska jag ändå göra ett tappert försök.

Kan jag vara säker på att jag aldrig har sagt eller gjort något som en kvinna inte gillat? Nej. Men i likhet med de allra flesta pojkar och män ser jag skillnad på samtycke och ointresse. Jag är övertygad om att de flesta vanliga människor förstår och ser var gränsen för det acceptabla går. Vi känner det intuitivt.

Gränser kan bli suddigare i påverkan av alkohol eller andra droger. Det är en förklaring till att så mycket händer i påverkat tillstånd, om än ingen ursäkt. Men om jag går till mig själv – någon annan kan jag knappast gå till – har jag inte svårt att tolka subtila signaler av ointresse från det motsatta könet eller för den delen en tydligare verbal eller fysisk markering som visar att personen i fråga inte tar emot en invit. Det är här en vanlig kille skiljer sig från den som inte respekterar ett nej och därför fortsätter att avancera. Den sistnämnda kategorin är bara värd förakt.

En annan komponent som inte ska bortses från är att kultur också kan spela en roll här. I Sverige har vi en viss syn på fysisk kontakt och sexuella relationer, i andra länder ser det annorlunda ut. Det är inte så förvånande att personer som är uppvuxna i patriarkala samhällen där kvinnor och flickor är andra klassens människor i lagens och kulturens mening, tar sig friheter. Vissa vet sannolikt att det de gör är både brottsligt och moraliskt förkastligt, andra förstår inte ens detta.

Kultur kan också påverka på sätt som inte behöver likställas med övergrepp. Jag tänker tillbaka på några tillfällen på dansklubbar i ett asiatiskt land för många år sedan. Som västerlänning får man lätt stor uppmärksamhet från kvinnor i Asien, och denna kväll var inget undantag. Många västerlänningar använder det som en ego-boost under sin vistelse, och jag skulle ljuga om jag inte själv sög i mig lite av detta när kvinnorna drog i mina kläder, tog mig på lite olika ställen och var oerhört fysiska på dansgolvet.

I en svensk diskurs hade jag varit att betrakta som ett offer för ett sexuellt övergrepp. Jag borde således ha gått till den lokala polisen. Sanning att säga upplevde jag det inte alls så. Min upplevelse var tvärtom att jag var med om en tämligen angenäm kväll. Och jag tror inte att någon av kvinnorna tyckte att de utsatte mig för något.

Den rent biologiska faktorn ska inte heller underskattas. De flesta kvinnor förväntar sig att bli jagade och åtrådda. Mannen förväntas vara den som jagar, vad den moderna feminismen än hävdar. Detta är inte en del av en ”problematisk manlighet”. Det är biologi. Och visst blir det svårt att kombinera med uppfattningen att det är ett övergrepp att börja dansa med någon på ett dansgolv.

Ska vi börja använda röda och gröna lampor för att visa om vi är tillgängliga eller ej?

Saken förvärras av ändamålsglidningen. Kampanjen som nu pågår handlar inte bara om sexuella övergrepp. Den glider även över i en diskussion om sexism och vilka skämt som är acceptabla att dra i kvinnors närvaro. Det är här det börjar bli farligt.

Dessutom går det inte att komma ifrån att upprop av det här slaget där personer pekas ut och döms i ett slags internetbaserad folkdomstol är synnerligen problematiska och olustiga. Jag har inte anledning att misstro de kvinnor som anklagat ett antal mer eller mindre kända personer för bland annat våldtäkt, men det är anklagelser som inte går att försvara sig mot.

Om konsekvensen av #MeToo blir att män inte vågar gå fram till kvinnor på krogen som förr, om det räcker att rikta brottsanklagelser mot någon i sociala medier för att denne ska bli av med jobbet, om pojkar drar sig för att ta det första steget, om killar börjar känna skuld för saker som i själva verket är fullt normala samtidigt som feministerna lyckas skapa ett växande manshat i samhället, har vi hamnat fullständigt fel.

Tyvärr ska det inte uteslutas att detta mycket väl kan bli resultatet av en i grunden god tanke.

Läs även:
Anna E. Nachmann: Är jag en svikare om jag gillar att bli upphånglad?