För ett halvår sedan ställde jag frågan om vi som bor i Sverige – allt från kristna till muslimer, från sverigedemokrater till socialister – kan hitta ett sätt att leva tillsammans. Finns det längre något gemensamt att samlas kring eller är splittringen oåterkallelig?

Jag har grunnat en del på den där frågan sedan dess med en del spretiga slutsatser som resultat. I det polariserade politiska klimatet skär frågor om kultur och integration rakt igenom såväl vänskaps- som blodsband. Det splittrar familjer och får gamla vänner att ta farväl av varandra – men öppnar också dörrar till nya bekantskaper och allianser.

Samtidigt blir det alltmer uppenbart att dessa nya allianser glider allt längre ifrån varandra. Om vi ska ha ett civiliserat och vuxet samtal måste alla ställa upp på det. Annars är det lönlöst att försöka.

Det är så tydligt att många personer på vänsterkanten – från Aftonbladets Anders Lindberg till regeringens Morgan Johansson – ger blanka tusan i god ton när de ger sig på sina motståndare. De beklagar sig över motståndarnas tråkiga ton men är själva inte intresserade av en saklig diskussion byggd på objektiva fakta, eller ens en intressant ideologisk kraftmätning. De är bara ute efter att tvåla dit folk de inte gillar, gärna med slag under bältet.

Att ständigt bevittna detta beteende från personer som tror sig själva besitta något slags högre moralisk kompass – en kompass ungefär lika rättvisande som den som vänstermännen som fallit under #metoo-bilan visade sig ha – är oerhört frustrerande. Gång på gång avslöjas det vilka narcissistiska hycklare de i själva verket är.

Denna ilska och frustration skapar också en påtaglig trötthet. Jag märker att mitt humör påverkas i vardagen. Jag blir vresig och surmulen så fort någon från regeringen visar sig i TV-rutan. Jag noterar också hur mitt tålamod med den hånleende och arroganta vänstern börjar ta slut.

Risken är att många av oss går mot ett slags politiskt utmattningssyndrom. Att vi kort sagt resignerar. Detta får inte ske, för vilken utveckling får vi om alla bara ger upp?

Det finns tillfällen i livet då vi tvivlar på våra idéer och övertygelser. Då vi sätter oss ned och börjar ifrågasätta oss själva och de ställningstaganden vi gjort. Jag kan dock säga att jag aldrig har varit så på djupet övertygad om det rätta i mina värderingar som just nu.

För varje dag blir jag alltmer övertygad om den postmodernistiska och intersektionella vänsterns ohederlighet och oresonlighet. Det går inte att finna någon gemensam grund med dessa människor, dessa ideologier. Och de är antingen för korkade eller narcissistiska för att se sitt eget hyckleri.

De går inte att resonera med, ty den som inte delar deras så kallade värdegrund kommer alltid att bekämpas skoningslöst på alla nivåer. En sådan nivå är att svartmåla motståndarna genom att anklaga dem för dolda agendor och unken människosyn, kort sagt hävda att vi är dåliga människor.

En annan är att genom massanmälningar se till att personer med fel åsikter stängs av permanent från Facebook. En tredje att se till att personer man ogillar blir oanställningsbara genom att kontakta och sprida skit om personen till dennes arbetsgivare. Så här arbetar de goda, dag ut och dag in, för att knäcka sina politiska motståndare.

Dessa människor förtjänar inte respekt. De är inte värda god ton. De är värda något helt annat. (Eller för att citera en person i en stor aktuell TV-serie: Scorched earth, you dicks!)

Så gör det det rätta för landets bästa, det rätta för dig och din familjs fortlevnad. Behandla dina politiska motståndare som de behandlar dig. Gå inte på snacket om god ton, för det har vi gjort alldeles för länge nu. Bit tillbaka.

Ibland önskar jag att jag visste mindre. Att jag inte såg samhällsutvecklingen som den är utan med ett barns naiva inställning till livet kunde traska fram och vara nöjd och glad. I detta tillstånd skulle jag kanske kunna vara tillfreds med tillvaron.

Men det går förstås inte. För det är lite som med en sådan där synvilla. När du väl vet hur du ska titta för att se det magiska, då går det inte att få det osett. Det viktigaste är nog trots allt vad vi gör av den där vetskapen.

Läs även:
30 dagar på Twitter med Hanif Bali