Den italienska vänsterns genomklappning i senaste parlamentsvalet har fått Aftonbladet att måla samtiden i undergångstoner igen. Detta, skriver ledarsidans Anders Lindberg, är lika illa (läs: bra) som Brexit och Trumps valseger.

Mot slutet ställer emellertid Lindberg en fråga som tyder på något slags insikt: ”Både partier och medier måste ställa frågan ‘varför litar de inte på oss’? Och på allvar lyssna efter svaren.” Det handlar alltså om vad som på politikerspråk brukar kallas att ”ta folks oro på allvar”.

Att lyssna efter svaren har inte direkt varit vare sig Aftonbladets eller det politiska etablissemangets bästa gren de senaste, säg, 20 åren. Att de gamla statsbärande etablissemangspartierna faller ute i Europa, har fått många även i Sverige att darra. Det varnas för EU:s kollaps, för fascismens framväxt, för demokratins fall. Lustigt nog av just de personer som själva anklagar andra för att svärta ned bilden av Sverige.

Man kan tycka att det faktum att denna fråga över huvud taget ställs tyder på ett problem i sig och åskådliggör glappet mellan mainstreammedier och -politiker och de väljare som nu vänder dem ryggen i land efter land. Låt oss ändå försöka besvara den, om inte annat för att ge vissa ledarskribenter lite ro (eller kanske inte).

Det handlar inte primärt om att politikerna roffar åt sig. Till skillnad från vissa andra länder har inte Sverige ett stort problem med att politiker tömmer kommun- eller statskassan och sedan drar. Trots att vi klagar över höga politikerarvoden är de i västerländsk jämförelse tämligen låga i Sverige (politikerlönerna i Italien ligger mångfalt över de svenska).

Ej heller handlar det om att medierna ingår i något slags konspiration och enbart följer maktens minsta vink. Sverige har fria medier, och även om public service är slentrianvänster har vi numera gott om alternativ. Inte minst på nätet.

Nej, för mig handlar det om trovärdighet. De folkvalda ska representera oss väljare och i egenskap av våra representanter inte bara föra den politik vi har röstat för utan också se faror i tid. De folkvalda och deras armada av sakkunniga samt partiorganisationer ska vara utkiken i skeppsmasten och ringa i klockan, gira i tid.

I Sverige är det i stället passagerarna som på område efter område har försökt ringa i den där klockan men bryskt har visats tillbaka till sin plats. (Om nu denna ansträngda analogi ursäktas.) Det är inte så konstigt att folket vill byta ut befälet på bryggan.

Ty vilket förtroende är det möjligt att känna för en makthavare som är rädd för mediedrev och Twitterstormar och därför håller tyst om helt uppenbara samhällsproblem? Hur ska vi kunna lita på en person som misslyckades med att se problemen i förrgår och i går men sedan lovar att lyckas i morgon?

Jag begär inte övermänskliga krafter av våra folkvalda. Bara att de har huvudet någon annanstans än under armen eller där bak. Att de har mod att tala klarspråk. Att de ser farorna i tid. Annars har vi faktiskt, helt ärligt, ingen nytta av den representativa demokratin.

Aftonbladet kallar det nya Europa, där kristdemokratiska och socialdemokratiska partier besegras i demokratiska val, för ett ”dårarnas paradis”. Om det nu är dårar som kommer till makten, borde då inte folket som röstar fram dem också vara dåraktigt? Så mycket för viljan att ”lyssna efter svaren”.