Sällan har ett parlamentsval i ett östeuropeiskt land fått så stor uppmärksamhet i svenska medier. När Ungern gick till val under söndagen följdes det noggrant i public service och kvällspressen.

Korrespondenter på plats i Budapest intervjuade väljare och det talades om ett högre valdeltagande än väntat. Kort innan vallokalerna skulle stänga ringlade fortfarande köerna långa. Det gick närmast att se hur hoppets ljus tändes i reportrarnas ögon. Gick folket man ur huse för att rösta bort Viktor Orbán?

Resonemanget påminde om det som fördes inför den brittiska EU-omröstningen för snart två år sedan. Ett högt valdeltagande skulle gynna Remain-sidan, hette det då. Så blev det inte, och så blev det inte i det ungerska valet heller.

Det höga valdeltagandet visade sig stämma, men analysen av dess följder var bara en from förhoppning. Orbáns regeringsparti Fidesz fick närmare 50 procent av rösterna, vilket i det ungerska valsystemet innebär en absolut majoritet. En sorts dominans som alltid är bekymmersam i en demokrati. De tidigare stöveltramparna i Jobbik kammade hem var femte röst. Orbán sitter tryggt kvar, till mångas förtret.

I likhet med de britter som röstade för Brexit utmålas Fidesz väljare som rädda människor. Rädda för invandring, rädda för förändring. Förklaringen är nog mer komplex än så. När Orbán kom tillbaka till makten 2010, efter åtta års kaotiskt vänsterstyre, låg arbetslösheten i Ungern på elva procent. I dag är den fyra. Statsskulden sjunker, tillväxten är på fyra procent, lönerna stiger.

Många har kort sagt fått det bättre ställt under de senaste åtta åren, och med en splittrad opposition som inte erbjuder något trovärdigt alternativ ser många regeringspartiet som en stabil boj på ett blåsigt hav. Ironiskt nog är det just Ungern Stefan Löfven behöver matcha för att uppnå EU:s lägsta arbetslöshet.

Därmed inte sagt att invandringsfrågan inte spelade en stor roll i valrörelsen. Fidesz gick all-in på migrationspolitiken. Med upprepade islamistiska terrordåd i hjärtat av kontinenten, integrationsproblem och segregation som följd av den förda invandringspolitiken i centrala och norra Europa, var det ett ganska enkelt case för premiärministern.

Utvandrade svenskar har vittnat om vilka problem som Sveriges migrationspolitik har skapat, och exempel på detta har fått stor uppmärksamhet. Inte bara i Ungern. Bland annat har Nacka kommuns köp av tre bostadsrätter till en man gift med tre fruar blivit internationella nyheter. Inte bra för Sverigebilden, skulle nog Gustav Fridolin säga.

Många ungerska väljare verkar ha en rätt cynisk, eller kalla det realistisk, syn på politiken som lyder ungefär så här: ”Alla politiker är korrupta och förser sig själva, men den som låter folket behålla en del är den jag tänker rösta på.”

Kanske borde vi svenskar anamma en liknande inställning till våra folkvalda. Någon reell förändring tycks ju inte vara att vänta ändå. Landets största oppositionsparti driver i allt väsentligt en systembevarande linje. Även SD är i hög grad nostalgiker som vill bevara snarare än förändra.

Frågan som svenska väljare borde ställa sig är kanske snarare den som de ungerska ställde: vem är minst dålig?