Det finns saker alla vet. Och eftersom alla redan vet, behöver det inte undersökas närmare. Då en ny undersökning av det alla vet inte har gjorts, kan de som inte vill att vi ska veta hävda att vi egentligen inget vet.

Ungefär så kan situationen kring invandrares överrepresentation i brottslighet, i synnerhet sexbrott, beskrivas. Regeringen gav Brottsförebyggande rådet i uppdrag att titta på orsakerna till den ökade kriminaliteten men gav inga direktiv för att specifikt titta på gärningsmännens bakgrund. Regeringen visste förstås att Brå själva inte skulle initiera detta, och vips var den frågan borta.

Det regeringen har gjort är smart: den har gett Brå i uppdrag att utreda orsakerna till det ökade antalet sexualbrott men inte att titta på gärningsmännen. Löfven påstår nu att det är upp till Brå att avgöra om de vill undersöka gärningsmännens ursprung, men enligt Brå själva ” finns inte de datakällor med för att vi ska kunna redovisa gärningsmännens härkomst” i regeringens uppdrag. Dessutom måste Brå av resursskäl prioritera det som faktiskt står i uppdraget. Statsministern är alltså direkt oärlig när han påstår att Brå kan undersöka vad de vill.

Lyckligtvis finns det andra instanser som, förvisso mindre systematiskt, väljer att undersöka hur det ligger till. Det ska tydligen till kvällstidningar för att våga göra det som är obekvämt. Senast var det Expressen, nu är det Aftonbladet.

Båda granskningarna visar snarlika resultat, nämligen en monumental överrepresentation av utrikes födda bland gärningsmännen, i synnerhet personer med utomeuropeisk bakgrund. Till och med Sveriges Radio fann sig nödgade att ta upp frågan för diskussion i Studio Ett.

Aftonbladet har granskat 58 gruppvåldtäktsdomar mellan åren 2012-2017. Resultatet visar att av 112 fällda hade 82 utomeuropeisk bakgrund. Många, både offer och gärningsmän, var väldigt unga och intag av alkohol var vanligt.

Noterbart är att av de 82 utrikes födda gärningsmännen var 27 ensamkommande. Med tanke på hur få dessa är i den totala befolkningen är detta onekligen anmärkningsvärt.

Vad beror överrepresentationen på? Jerzy Sarnecki, som tycks ha blivit Hela Sverige Kriminolog, använder den brukliga förklaringen:

[D]et beror i huvudsak på de förhållanden de lever under i Sverige, som klassförhållanden. En ytterligare faktor som kan förklara en liten del av den överrepresentation som finns är att de diskrimineras på olika sätt av rättssystemet och man kan inte utesluta att polisen är mer benägen att utreda brotten.

Gör låg inkomst människor till sexualförbrytare? Standardsvaret ”socioekonomiska faktorer” håller dåligt i vanliga fall, men särskilt illa när det kommer till sexbrott. Våldtäkter utförs inte för att klara vardagen i en knapp ekonomisk situation, något som möjligen skulle kunna förklara stölder och snatterier. En våldtäkt utförs för sexuell tillfredsställelse, vilket är något helt annat.

Socionomen Annika Wassberg tar resonemanget ytterligare ett steg när hon rent ut säger att det är samhällets fel att utländska pojkar och män gruppvåldtar (en inställning som bekvämt nog förmedlas av en av de våldtäktsdömda som inte säger sig ha fått någon information om hur man har sex):

Just nu känns det som att samhället överger dem. Som om vi när de anländer till Sverige sätter en pistkarta i deras händer och puttar dem utför den svarta pisten. “Så, varsågod, här får du lite information om hur vi i Sverige tänker kring jämlikhet och demokrati. Ut och gör rätt!”

Personer som våldtar i grupp är alltså enligt denna vänsteranalys ”övergivna” av samhället. En snäll tolkning av hennes uttalande är att det svenska samhället behöver vara tydligare med vad som förväntas av den som invandrar. Där är vi helt ense. Men att jämföra värderingen att man inte ska våldföra sig sexuellt på andra människor med att bli utknuffad i en svart pist är onekligen magstarkt. Här fråntas gärningsmannen allt personligt ansvar för sina handlingar.

Få föreställningar är så typiskt svenska som att kriminalitet har sociala orsaker, att den som begår brott är omständigheters offer och att detta beteende kan korrigeras med utbildning och behandling.

Jag tror att denna tes kan stämma i vissa fall men att den är långtifrån allmängiltig. Många som begår brott – må det vara våldtäkt eller ett gängrelaterat mord – struntar fullständigt i ”svenska värderingar” och universella moraluppfattningar. Vårt samhälles regler gäller inte dem.

Ett skäl till att polisen Peter Springare såg topplocket gå var att han under många år sett just hur dessa gärningsmän resonerar i förhör. Hur oerhört lite de bryr sig. Hur de skrattar det svenska samhället, och alla brottsoffer, rakt upp i ansiktet. Någon gång når även den mest härdade polis sin gräns.

Det finns förstås alla varianter här, från gråzoner till medvetna övergrepp. Gemensamt är dock att det finns ett oftast kvinnligt brottsoffer som lämnas i sticket av samhället. Som även när en person har dömts för brottet i fråga får höra från politiker, kriminologer och socialarbetare att det är gärningsmannen som har ”övergivits”.

Aftonbladets granskning skrapar bara på ytan av problematiken, ty de flesta som begår en våldtäkt (”gruppvåldtäkt” finns inte som juridiskt begrepp i Sverige) åtalas eller döms aldrig. Hur stor del av det totala antalet gruppvåldtäkter som dessa 58 fall är under fem års tid, vet vi således inte. Men antagligen en bråkdel.

Vi kommer aldrig komma tillrätta med denna situation så länge föreställningen att det är samhällets fel tillåts dominera.

Tidigare bloggat:
Våldtäktsmännens frizon