Två år har gått sedan britterna röstade för att lämna EU. Två år av förhandlingar men också etablissemangets högljudda suckar och föraktfulla omdömen om de väljare som valde ”fel” den där historiska dagen.

Föraktet lever kvar. Det är nämligen få saker som anses så förkastliga som att ifrågasätta fredsunionen. Den rimliga EU-kritiken är borgerlighetens blinda fläck. Moderater, centerpartister, folkpartister, kristdemokrater och folk inom näringslivets tankesmedjor – alla tillber de den ekonomiska och politiska unionen.

Under de två år som har gått sedan Brexitomröstningen har två saker blivit uppenbara: den som vänder sig mot EU kommer straffas. Och den som ifrågasätter den politiska unionen får räkna med att fulas ut av det politiska och mediala etablissemanget.

Att vara EU-motståndare har nämligen kommit att förknippas med extremism och fascism.

När Jimmie Åkesson, som företräder Swexit, och Jan Björklund, som är federalist, debatterar EU slår halmgubbeargumenten som spön i backen. Den som vill går ur EU ”vill inte samarbeta med andra”, hävdar Björklund. Det är en så trött argumentation, ty vilka partier i partiväsendets hela historia har inte velat samarbeta med andra?

Självfallet ska Sverige samarbeta med andra länder i närområdet för att lösa gemensamma problem som rör miljö, kriminalitet, migration och handel. Ingen ifrågasätter detta.

Tvistefrågan går vid huruvida vi behöver en överstatlig politisk union för att åstadkomma detta. Om vi verkligen behöver sätta den nationella suveräniteten på undantag för att uppnå ett fungerande samarbete.

Visst finns det en styrka i när ett gemensamt Europa agerar tillsammans i vissa frågor. Det ska inte förnekas. Men problemet kvarstår: EU är inte USA utan en brokig samling länder som inte sällan har mer som skiljer än förenar. EU är, som Göran Persson en gång uttryckte det, i en konstant form av kris.

Det EU-kritiker av olika kulörer är motståndare till är inte samarbete utan en union med ett stort demokratiskt underskott, obefintligt ansvarsutkrävande, låg transparens och alldeles för mycket makt i på tok för många frågor.

Jag minns att det fanns EU-kritiska liberaler som ifrågasatte EU:s klåfingrighet, byråkrati och demokratiunderskott. Det är förbluffande hur den liberala EU-kritiken nu är som bortblåst. Endast sverigedemokrater vågar i dag lyfta fram kritik mot EU. Alla övriga partier, även Vänsterpartiet och Miljöpartiet, har rättat in sig i ledet.

Månne är förklaringen till det lika fånig som förklaringen till att sju riksdagspartier plötsligt var rörande överens om migrationspolitiken bara för att ett åttonde tyckte något annat: man kan inte hamna på samma sida som SD.

Därtill finns en annan förklaring. Vänster- och miljöpartister har genom åren bevittnat vilken formidabel plattform för politisk kontroll som EU erbjuder. En plattform de helt enkelt inte kan säga nej till.

I dag skålar jag ånyo för britternas modiga val för två år sedan och hoppas på en framtid där vi kan få se fler länder följa efter. Första steget är inte som SD föreslår en ny svensk folkomröstning utan ett rimligt debattklimat om EU.

Låt oss börja där.

Tidigare bloggat:
Var är EU-kritiken?
Nu kräver EU-eliten ”mer Europa”