I ett lika klassiskt som avslöjande framträdande hävdade Margot Wallström som dåvarande förste vice ordförande i EU-kommissionen att det var viktigt att förstå varför irländarna röstade nej till Lissabonfördraget så att man kunde få dem att rösta ja nästa gång. Sällan har föraktet för folkviljan visats så öppet från en högt uppsatt politiker.

Osökt går tankarna till Storbritanniens haltande Brexit-process. Medan Theresa May försöker få sina egna att acceptera utträdesavtalet med EU har Labour har tagit ställning för en ny folkomröstning om medlemskapet. Detta endast två och ett halvt år efter den förra.

Här och var sprids nu uppfattningen att eftersom Leave-sidan i omröstningen ”ljög” för väljarna, måste britterna få rösta en gång till. Det är ett intressant resonemang som även borde kunna appliceras på det svenska riksdagsvalet. Eftersom Centerpartiet och Liberalerna gick till val på falska premisser – ”Ulf Kristersson är vår statsministerkandidat” – borde svenska folket få rösta om. Och eftersom Socialdemokraterna nu ingått ett avtal som innehåller just sådant de gick till val på att bekämpa, borde svenska folket få rösta igen. Eller var det inte så ni tänkte?

Till skaran som tycker att det här med demokrati bara är viktigt så länge folket röstar rätt, sällar sig föga förvånande DN. Det är få tidningar, eller medier över huvud taget, som kan mäta sig med präktigheten hos Peter Wolodarskis tidning. Men på senare år har DN tagit stora kliv ut i de smutsiga politiska träskmarkerna. Den präktiga morgontidningen hävdar förstås envist att den är oskyldigt vit som snö ändå. Även när den kastar ur sig invektiv som ”fiskmåshöger” om konservativa borgerliga vars åsikter inte faller dem på läppen.

Kritiken mot att britterna fick säga sitt om EU-medlemskapet fanns redan innan valet ägde rum. Den ökade mångfalt efter att resultatet blivit ett annat än vad mainstreammedierna och etablissemanget önskade. Brexit-sidan och dess väljare hånades som korkade rasister. Det är anmärkningsvärt att etablissemanget inte begriper att denna sorts reaktion är kontraproduktiv och enbart bekräftar den bild som många väljare har av eliterna.

Helt klart är att den brittiska regeringen har misskött hela Brexit-processen. Det framförhandlade avtalet var ett stort misslyckande som i praktiken håller kvar Storbritannien i EU men utan någon möjlighet att påverka. Det sämsta från två världar, således. Både Labour och Tories har varit alldeles för fokusera på inrikespolitiken och hur Brexitprocessen påverkar det egna partiet, inte landet.

Att av denna anledning omkullkasta ett demokratiskt beslut fattat av det brittiska folket vore inte bara dåraktigt utan också djupt odemokratiskt. Vilken hållbarhet har i så fall demokratiska beslut som fattas i framtiden? Är två och ett halvt år den magiska gränsen?

Det brittiska folket fattade ett modigt beslut i juni 2016. Det är det största beslutet som fattats i vår del av världen på väldigt många år. Att etablissemanget skulle sura och gå till motattack är väntat Att processen skulle förhalas likaså. Nu försöker vissa helt stoppa Brexit. DN skulle applådera en sådan utgång.

En sak kan vi i alla fall konstatera om dessa människor: de är inte demokrater. Inte på riktigt.

Tidigare bloggat:
Nu surar etablissemanget

Läs även:
Karin Pihl