För att vara ett av världens mest toleranta länder (mot både minoriteter och kriminella, bör nämnas) talas det oproportionerligt mycket om rasism i Sverige. Den utomstående som inte känner vårt land och tar del av samhällsdebatten skulle kunna tro att vi lever i ett slags nordiskt apartheid.

Sanningen är förstås en annan. Trots feministers ständiga självömkan och den identitära vänsterns avgrundsvrål om hur svårt alla icke-vita har det, kvarstår faktum: det finns få länder där kvinnor lever så bra liv och där etniska och religiösa minoriteter har så omfattande rättigheter som i Sverige.

Antirasismen är en maktanalys som utgår från att mänsklig makt sitter i hudfärgen, inte i ämbeten eller positioner. Enligt denna analys handlar rasism enbart om strukturer. Således kan en vit person aldrig utsättas för rasism eftersom vit hudfärg är en maktposition i sig.

Som Håkan Boström skrivit i en utmärkt ledartext är ”antirasismen” vänsterns nya klasskamp. I en tid när den klassiska arbetarklassen kommit att alltmer ersättas av en medelklass och den gamla arbetarklassidentiteten därmed har försvagats betänkligt. I rasretoriken har vänstern hittat sin nya nisch, en dörr in i stugvärmen.

Till skillnad från klasskampsretoriken, som är lätt att härleda till ett antal politiska partier, anses ”antirasismen” mer allmängiltig. Således ser vi dess retorik sippra in i samhällets alla skrymslen. Allt marineras i dess stinkande odör. Ty det anses, bisarrt nog, opolitiskt.

Företag tror sig kunna vinna goodwill genom att anamma retoriken om ”mångfald” och ”jämlikhet”, kort sagt genom att stå på vad de inbillar sig är den goda sidan. Många företag har gått i den fällan, och när anden väl är ute ur flaskan går den inte att få tillbaka igen.

Rädslan för att åka på ett mediedrev ifall de inte stämmer in i kören är förmodligen större än det verkliga och genuina engagemanget för identitetspolitiken. Företagare vill trots allt tjäna pengar. Men där finns också verkligt ”progressiva” företagare som sväljer rasmantrat med hull och hår.

Identitetsretoriken letar sig även in i den offentliga verksamheten i stat, kommuner och regioner genom strategidokument, mångfaldsplaner och, förstås, obligatoriska hbtq-utbildningar. Här hänger föreställningar om sexualitet som något ständigt fluktuerande (ena dagen heteroman, andra dagen lesbisk vampyr) samman med idén om ras som något som definierar oss som människor.

Det finns dock en viktig skillnad: medan sexualitet anses vara något man kan byta som vi byter underkläder, är det betydligt svårare att byta hudfärg eller ursprung. Den som är ”rasifierad” kan inte göra så mycket åt saken. Vi har den hudfärg och det ursprung vi har.

Gemensamt för sexuella och etniska minoriteter är emellertid att de avkrävs ett slags lojalitet till en viss sorts idéer. Att det kan finnas högerkonservativa bögar från muslimska länder är något som identitetsvänstern helt enkelt inte kan begripa. Just människor som enligt den identitära vänsterns rasteorier inte beter sig eller tycker som förväntas av dem far extra illa. De blir utsatta för rasistiska påhopp av dessa ”antirasister”, något som bland andra politiker som Hanif Bali fått erfara många gånger.


Att personer med en viss hudfärg och etnisk bakgrund förväntas vara och tycka på ett visst sätt är inget konstigt i identitetspolitiken. Den som tänker efter inser hur problematiskt och farligt detta tankesätt är, och det går naturligtvis helt på tvärs med den önskan som Martin Luther King framförde i sitt historiska tal: att bli bedömd utifrån sina handlingar, inte sitt utseende.

Vi har i det 21 århundradet, samtidigt som det aldrig talats om och varnats så mycket för rasism, intolerans och främlingsfientlighet, fått en växande nyrasism. Enligt denna är du inget annat än din hudfärg, och du förväntas bete dig och agera på ett sätt som passar ditt utseende.

Identitetspolitiken är en giftig cocktail av extrema idéer. Följden av dess växande inflytande kan bli att alltfler börjar tänka och organisera sig efter hudfärg, vilket är ett recept för ökade motsättningar på etnisk grund.

Den långsiktiga konsekvensen riskerar att bli växande intolerans och rasism. Vilket förefaller vara precis vad den identitära vänstern är ute efter. De kanske borde akta sig lite för vad de önskar sig.

Tidigare bloggat i ämnet:
Plundrarna och det identitetspolitiska giftet
Identitetspolitiken är ond
Identitetspolitikens uppgång och fall?