För drygt fyra år sedan skrev jag en text med rubriken ”Kan vi leva tillsammans?”. Jag frågade mig om ”kristna, muslimer och ateister, centerpartister, socialdemokrater och sverigedemokrater, libertarianer, ’antirasister’ och socialliberaler, personer med värdegrund, utan värdegrund eller fel värdegrund” kan hitta ett sätt att samsas i det nya Sverige.

Frågan blev egentligen hängande i luften. I grunden landar hela frågeställningen i vilket land Sverige ska vara, hur stor toleransen för olikheter ska vara och kanske framför allt hur respekten för majoritetskulturen ska se ut.

Lyssnar vi till politiska ledare som Stefan Löfven är det vissa regler som gäller i Sverige, och den som invandrar förväntas följa dem. Det är emellertid svårt att förstå hur det ska gå till när mottagarlandet ständigt sänder dubbla signaler.

I verkligheten har det under decennier inte ställts några officiella krav på anpassning på den som invandrat. Det är majoritetssamhället som har förväntats anpassa sig och visa tolerans – ja, vördnad – för de nya invånarnas traditioner. Den som invandrar har endast rättigheter, inte skyldigheter, och myndighetssverige har varit synnerligen effektivt i att lära de nya invånarna just detta.

Med allt detta i åtanke blir den tidvis tuffa retoriken från Socialdemokraterna, där ord som plikt, krav och anpassning används som ett slags mantra, en ren charad, ett spel för gallerierna. Alltid lurar det någon.

Socialdemokraternas populistiska kravretorik syftar till att blidka de väljare som har flytt till SD. Samtidigt bedriver S i handling en helt annan politik ihop med MP. De väljare som inte är helt förda bakom ljuset ser rimligen denna diskrepans mellan retorik och praktik.

Verkligheten är nämligen att det fortfarande inte är ett krav att lära sig svenska. Nu ska det utredas hur ett språkkrav för medborgarskap kan implementeras, något som kommer ta flera år.

Det vore ju ingen dum idé, Sverige är nästan helt unikt i Europa att sakna ett språkkrav. Detta, kombinerat med en allmän kravlöshet, har fått konsekvensen att människor som vistats i åratal i landet och till och med blivit svenska medborgare genom den svenska medborgarskapstombolan fortfarande kräver tolk vid besök hos socialtjänst och vård. Något de vet att de har ”rätt” till.

Majoritetssamhället fortsätter alltjämt att foga sig, buga och ge efter. Att vända allt detta kommer ta tid, ty det handlar inte bara om nya krav på papperet utan om att hela samhället måste ställa om. Det krävs ett perspektivskifte, vilket måste komma inifrån och inte bara uppifrån. En hel befolkning har skolats i att vända andra kinden till.

Stefan Löfven och hans parti säger att de älskar Sverige. Det är naturligtvis inte sant. Socialdemokraterna älskar aldrig någonting annat än sig själva och den politiska makten. Men om vi nu för ett ögonblick skulle ta statsministern på orden och göra en välvillig tolkning vill jag översätta det till att Löfven och S älskar vissa system. Men inte landet.

De gillar den universella välfärdsstaten, de blir våta i byxan av hela omfördelningspolitiken, de generella bidragen och den öppna famnen för alla som kommer hit blir valboskap till Partiet. Men de bryr sig över huvud taget inte om svensk kultur, våra svenska traditioner eller allt som byggts upp under århundraden. De gamla socialdemokrater som hyser någon som helst sympati för landet Sverige har eller är på väg att lämna partiet.

Såväl socialdemokrater som en rad andra partier visar dagligdags på både nationell och lokal nivå att de inte bryr sig särskilt mycket om Sverige och dess invånare. Detta märks inte minst i bostadsbyggandet som tycks gå ut på att skapa obskyra och brutala monument över vår postmoderna samtid. Dessa byggnader kommer stå som symboler för det nya Sverige som växte fram under 2000-talets första decennier, och framtida generationer kommer fråga sig vad i hela friden som gick fel.

Det självhat som många svenskar uppvisar är oerhört destruktivt, och det går att fråga sig vad det betyder för den så kallade integrationen: hur anpassar man sig ens till ett land som hatar sig självt och sitt eget ursprung?

Tidigare bloggat:
SAS, svenskarna och självhatet