Aldrig blir striden om vem som äger verklighetsbeskrivningen så hård och uppenbar som under ett valår. Valkampanjen 2022 har redan börjat. Lite förenklat står som vanligt två alternativ mot varandra: ett som beskriver verkligheten som mestadels positiv och ett som har en mer negativ uppfattning om samhällsutvecklingen.

Kontraindikatorer som krönikören Lars Lindström, oefterhärmlig i sitt sätt att betrakta verkligheten, har sin uppfattning klar, och han tror att den stöds av fakta: våldsbrottsligheten går ned! Sverige har inte alls blivit farligare. Tvärtom! Detta säger han om ett land där förskolepersonal nu övar på hur de bäst ska skydda barnen när det inträffar ännu en skjutning i förskolans omedelbara närhet.

Allvarliga våldsbrott som leder till vård på sjukhus har minskat – kan ni fatta det? Det är mycket vanligare att människor som avsiktligt skadat sig själva vårdas på sjukhus än att människor vårdas på sjukhus efter att någon annan begått ett våldsbrott mot dem.

Detta lindströmska utspel liknar Johan Norbergs badkarsteorem: ”Fler européer dör i sina egna badkar och av de egna möblerna än av terror”. Därför, menar Norberg, måste vi prata om badkar.

Syftet med Norbergs med rätta hånade debattartikel var att visa på hur liten risken är att bli utsatt för terror. Men det han gjorde var att förringa de effekter på samhället som terror får, till skillnad från badkar, soffor och köksbord. Dessa ting tenderar att ha en ganska begränsad effekt på samhällsinstitutioner, vårt mänskliga psyke och vår demokrati.

Det Lindström inte nämner med ett ord är att utvecklingen med färre våldsbrott är en internationell, eller åtminstone västlig trend, inte enbart en svensk sådan. I synnerhet om vi jämför med situationen för några decennier sedan, men även i närtid har det skett en positiv utveckling. I EU rapporteras exempelvis 32 procent färre mord mellan 2008 och 2019 (64 procent av offren var för övrigt män).

Antalet rån har minskat med 11 procent mellan 2016 och 2019, men som synes ovan ligger Sverige högt per capita jämfört med de flesta andra europeiska länder. Att våldsbrotten minskar är således inget unikt svenskt.

Tvärtom går Sverige emot den europeiska strömmen med en sorts skjutvapenvåld som vi inte ser någon annanstans förutom i krigszoner. Medan morden minskar i vårt närområde har det dödliga våldet legat stabilt i Sverige och på senare tid även ökat.

Det är inte fråga om dystopiska tal som vittnar om Sveriges snara undergång, men knappast något att skriva grötmyndiga krönikor om heller.

I TV-rutan står politikerna i två hörn. I det ena hörnet hävdas att det blir bättre ooh bättre dag för dag, i det andra att situationen är närmast nattsvart och historiskt dålig. Verkligheten finns som så ofta inte i något av hörnen.

Sverige kommer inte gå under i morgon, faktum är att ett land kan försämras under många generationer utan att kollapsa. Vad vi däremot kan utgå från är att de barn vi sätter till världen i dag kommer växa upp i ett otryggare land än det Sverige vi och våra föräldrar fick leva i. Det är svårt att förlåta dem som möjliggjort en sådan utveckling.

Den som försöker vifta bort brottsutvecklingen i Sverige med imbecilla jämförelser med fallolyckor i hemmet visar på en fullständig brist på förståelse för situationens allvar. Ännu värre blir det när justitieministern står på en presskonferens och skryter med hur många fler övervakningskameror som tillkommit under hans regeringstid. Som om detta var något slags kvitto på framgång.

Detta om något visar på den politiska elitens kompletta oförmåga att se vad de ställt till med.

Fakta.